Betyg: 4 monument
En örfil rätt i ansiktet på arbetslinjen! De unga vännerna arbetar inte och vill inte heller. Pengar får de lite här och där ifrån, men mest leker de och tar livet som det kommer. En skapar musik vid ett märkligt piano som dessutom producerar cocktails, en annan är besatt av författaren Jean-Sol Partre, medan den tredje vännen lagar de mest märkliga maträtter. Till dessa glada gossar varsin flicka av lite olika slag. Kvinnorna är de som tänker, som ser till att något händer som reagerar, medan männen mest leker och tar livet med en klackspark. Charmigt och vänligt och i botten djupt humanistiskt. Samtidigt löper sjukdom och död som en mörk skugga genom filmen, men grundtonen är ljus och vänlig till skillnad från den moderna versionen Dagarnas skum från 2013. Jag tycker också att denna fungerar bättre, det är mer av en helhet.
Jag gillar cyklarna och den fantastiska handgranatstennisen, men också de snygga boktravarna och flickkörens insats. Men roligast är nog ändå köpslåendet om Jean-Sol Partres kalsonger där ett paraply av äkta svenskt stål blir insatsen. I slutscenerna citeras mer eller mindre korrekt ur Predikaren 3 "Allt har sin tid".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar