Är det de dova färgerna, eller möjligtvis de långsamma tempot, eller är det helt enkelt sättet det är filmat? Det handlar om en stämning som doftar lika mycket sjuttiotal som tristess. En handfull män med makt inom brittisk underrättelsetjänst utövar sitt dagliga arbete samtidigt som en av dem eventuellt är en angivare. Några dör, någon bryter ihop, någon byter identitet - men känsla är att inget egentligen händer. Sjuttiotalet varar för evigt, angivaren kan vara någon annan, vardagen är grå och trist... Det är underbart skildrat! Sällan har jag mött en sådan vardagsskildring i en film som egentligen bärs av en ganska stark intrig.
Där antyds en liten öppning i slutscenens hemkomst, men samtidigt är kontorets rutiga tapet likadan oavsett vem som sitter vid bordets kortsida. Möjlig förändring, trolig konstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar