Egentligen handlar det om att vara, eller bli, människa; närhet, kärlek, relationer, ett namn, vänskap, att bli sedd, en uppgift i livet, sammanhang... allt det står den mörka kraften emot. Allt det kan bara överleva så länge det finns något ljus kvar. Det sägs också rakt ut: "så länge det finns ljus finns det hopp". Kanske lite enkelt, kanske lite sockersött, men bakom denna predikan för ljus och mänsklighet ligger en, för mig luthersk, människosyn som säger att vi har i oss både det onda och det goda, att vi är både rättfärdiga och syndare (simul justus et peccator). Han Solo räddar filmen i det hänseendet (kanske inte i andra hänseenden).
Snygga scenerier, märkliga varelser, åldrade hjältar, fina robotar, förvånansvärt många snygga brittiska dialekter, en tydlig fortsättning och en del kära återseenden. Det är bra som äventyrsfilm, bra som action, bra ur ett mångfaldsperspektiv och relativt bra som existentiell berättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar