I min barndom var "de tappra trehundra" vid Thermopyle mina stridskamrater. Vi slogs med träsvärden och segrade. Här blir de levande men mycket mer patetiska och mycket mer ahistioriska än vad en nioåring i Lund överhuvudtaget skulle kunna vara. Från musiken och de taffliga personporträtten till försvaret av det europeiska förnuftet gentemot "de asiatiska hordernas" magiska tänkande känns det märkligt anakronistiskt och pinsamt patetiskt.
Upphöjandet av äran som dygd framför andra leder enbart till nederlag. Det hade nioåringen nog begripit. Det intressanta är att det faktiskt är svagheten som segrar. Efialtes som räknas som för svag att vara soldat besegrar dem alla genom sin längtan och list, vilket i sig innebar förräderi - men i krig är väl allt tillåtet. Svagheten är inte att leka med för de starka. Det hade nioåringen redan lärt sig i söndagsskolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar