Mycket rep och grovt tyg, en del feminism och en hel del sentimentalitet, en kärlekshistoria som kanske inte riktigt fungerar, paulusord som kastas i vredesmod och en ytterst elegant feministteologisk tolkning av 1 Mos 3 (Adam, Eva och äpplet).
Johanna tar sig hela vägen från sin lilla by och sin obarmhärtige far till påvestolen. Är det möjligt? Enligt historiker tveksamt, men skulle det ändå vara så, knappast så som det skildras i filmen. Här ryms alltför många anakronismer, särskilt i de teologiska dispyterna. Liberalteologi gentemot en modern fundamentalism i den frankiska bondbyn runt år 820. Det känns inte helt korrekt och inte heller en baptistisk dopsyn i en diskussion med påven 20 år senare.
Bäst är Johanna som sexåring, öppen, frågvis, vetgirig - så mycket ett barn fast berättarrösten talar om henne som alltför vis för sin ålder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar