Långdistanslöparen

Betyg: 4 monument

En klassisk brittisk arbetarklassskildring utifrån Alan Silitoes novell "Långdistanslöparens ensamhet". Mycket fint skådespeleri i ett drama om frihet, förtryck, klass och rätten att få göra sina egna val. En ung man placeras på en ungdomsvårdsskola där han blir uttagen till det lag som ska tävla mot den fina internatskolan i bland annat långdistanslöpning. Det vore fantastiskt för ungdomsvårdsskolan om de vann och för rektorn vore det en fjäder i hatten. Men är den kollektiva segern mer värd än den enskildes rätt att förlora? Vem har mest makt, den som tar för sig eller den som avstår?

Vackrast är när hela ungdomsvårdsskolan med grova pojkröster sjunger "Jerusalem" (som ibland kallas Englands nationalpsalm) som om det vore en revolutionär sång. Kanske är tanken att "The new Jerusalem" är den plats där arbetarna tar hand om överflödet.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Betyg: 3 monument

En brittisk version av X-Men filmerna med betydligt mindre action. Bakgrunden här är dock erfarenheten av Andra världskriget och nazisternas brott mot de som är annorlunda. De mest annorlunda, barn med osannolika gåvor, samlas i olika skolhem för att skyddas - men ondskan söker efter dem och de försöker överleva i olika tidsloopar. Utanför dessa kan de inte leva och om någon tar sig in kan det medföra katastrof eller räddning. Det är mycket välgjort och snyggt, men ganska svårt att förstå med dessa olika tidsförskjutningar och tidsupprepningar. 

Det börjar förhållandevis segt och först i andra halvan av filmen börjar det hända något. Men sammantaget blir det lite för svårt att förstå och för lite av de besynnerliga barnen och för mycket monster. Bäst är dinosaurierna under sängen (hög igenkänning!) och att huvudpersonens pappa är fågelskådare.

Gräsänklingar

Betyg: 3 monument

Kanske en av de sista filmerna som gjordes utifrån folkhemstanken: alla är välkomna och lika mycket värda; bilmekaniker, transvestiter, arkitekter... En film som fullkomligt osar av åttiotal, men har sjuttiotalets politik med sig då den är gjord 1982. Vi möter många bekanta: Gösta Ekman, Lena Nyman, Janne Carlsson, Lena Olin, Peter Harryson, Michael Segerström mfl, men det håller ändå inte hela vägen. Kul i början med de två olika männen (Janne Carlsson, Gösta Ekman) som möts som gräsänklingar på Arlanda och hur deras världar både krockar och går i varandra. Sedan blir det för mycket bröliga män och en ytterst töntig kärlekshistoria.

Bäst är alla gånger barnen! Men förutom dem när Janne Carlsson spelar trummor på allt han ser omkring sig (underbart!) och när Gösta Ekman råkar hamna i ett torgmöte för SKP.

Me, Myself & Kubrick

Betyg: 4 monument

Den mer eller mindre sanna historien om Alan Conway som under flera år på 1990-talet låtsades vara Stanley Kubrick och lurade en mängd människor, från taxichaufförer till finansiärer via dansare, designers och apotekare. En mycket märklig historia med en underbar John Malkovich som den överdrivet homosexuelle Alan Conway. Hur kunde han lyckas? Kanske genom att säga sig vilja hjälpa människor att förverkliga deras drömmar, men istället lurade han skjortan av dem. Grymt och ömsint på samma gång. 

Det refereras till Matteus 5:13 ("Ni är jorden salt") och 1 Mos 18:16-19:29 (Sodom och Gomorra), vi får vara med om en klassmässig hämnd, men roligast är de framtida filmtitlarna som Alan hittar på: "Designer Death", "All Night Perscriptions", "Darling" (med manlig huvudroll) och "3001 - A Space Odyssey".

Yessongs

Betyg: 4 monument

Om du, som jag, gillar långhåriga unga män med målade skor som spelar jätemycket gitarr och sångtexter som: "On a sailing ship to nowhere, leaving any place" eller "Lost in loosing circumstances, that's just where you are" - då är detta filmen för dig. Det är dunkelt filmat med mycket motljus mot strålkastarna (mest i grönt och rött), men kameran följer musiken väl och när den sveper över publiken blir det ännu bättre. Här slipper vi tröttsamt mellansnack, det är gitarrerna och keyboarden som talar sina egna språk. Bäst är Rick Wakeman i paljetterad mantel när han spelar Halleluja-kören ur Händels Messias på synth. 

Från en konsert på Rainbow Theatre i London 1975 - det både hörs och syns!

Knives Out

Betyg: 4 monument

En excentrisk bästsäljande kriminalföfattare hittas död i sin stora herrgård någonstans i New England. Det ser ut som ett självmord, men i och med att privatdetektiven Benoit Blanc (Daniel Craig med en eländig sydstatsdialekt) kopplats in finns det andra misstankar. Själv vet han inte vem hans uppdragsgivare är. Alla i den dödade författarens familj har skäl att vilja mörda honom, men när testamentet offentliggörs blir bilden en annan.

En klassisk brittisk deckarintrig med ett snyggt manus och flera vändor i vad vi som tittare tror. Vi får nämligen veta mer än poliserna och Benoit Blanc, men det hjälper inte - vi luras ändå. Bortom själva mordgåtan  handlar det om illegal invandring, rasism och liberal dubbelmoral (riktigt aktuellt idag!). Det roligaste är att den så "välvilliga" familjen inte kan lära sig vilket land sjuksköterskan Marta kommer från; Ecuador, Paraguay, Uruguay, Brasilien och att dom spelade Maffia förra sommaren - det har jag också spelat, med konfimander.

Conflict of Wings

Betyg: 2 monument 

I en bortglömd del av Northfolk vill RAF använda en ö fylld av vass och tom på mäniskor som målområde för skarpskjutning med missiler. Ön må vara tom på människor, men fylld av fågelliv och de lokala byborna samlar sig till motstånd. Samtidigt som en av kvinnorna som organiserar motståndet har en älskare bland flygarna.

Ganska långsamt och tråkigt. Mer flygplan än fåglar, men intressant som skildring av folkligt uppror. Filmen i sig är en problematiserng av bibelordet i Titusbrevet 3:1.

Willy Wonka och chokladfabriken (1971)

Betyg: 3 monument

Jämfört med Tim Burtons filmatisering av samma Roald Dahl-bok är detta en lugnare och mer eftertänksam version - förstås. Den börjar mycket realistiskt och det märkliga, magiska och absurda introduceras först när Willy Wonka träder fram och bjuder in de fem lyckliga vinnarna till en dag i chokladfabriken. Willy Wonka i Gene Wilders gestalt är stillsammare, mindre galen, mer litterär och vi får inte veta något om hans historia eller barndom. Han är motsägelsefull, men mer begriplig, snällare och tydligare i sin önskan om att överlämna fabriken till någon han kan lita på. Dock är filmen på det hela taget lite för långsam, sångnumren för tråkiga (förutom Oompaloompa-sången) och effekterna känns, efter att ha sett Tim Burtons version, ganska menlösa.

Intressant är att industrispionage har en större plats i intrigen och att Willy Wonka refererar til Exodus-berättelsen i förbifarten: "Across the desert lies the promised land". Roligast är Kalles lärare, just sådan som du som barn kan uppfatta vissa vuxna - helt obegripliga och oförutsägbara (lite som Johnny Depps Willy Wonka).

Wonka

Betyg: 4 monument

Det är snyggt, välgjort och välspelat - till och med sång- och dansnumren fungerar bra. Historien är i sig inte någon höjdare, men moralen är bra. Till en början är det så att "The greedy beat the needy", men när "the needy" går samman förlorar de onda girigbukarna. Gemenskap ger styrka. Ungefär som i de första Paddington-filmerna; Ren socialdemokrati! Särskilt när det hela gäller produktionsmedlen, i det här fallet chokladtillverkning. Kyrkan får också sitt med chocoholiska munkar och pralinberoende prelater, ganska roligt. Bäst är ändå, som vanligt, Hugh Grant - denna gång som Oompa-loompier; orangefärgad, grönhårig och två tvärhänder hög. 

Vi får en tillbakablick på Willy Wonkas barndom och hur han kom in i chokladbranschen. Han är både framåt och lite tafflig, både godtrogen och smart - men framförallt väldigt charmig. För honom är världen magisk och drömmarna är det som bär honom framåt. Fint på många sätt! Att sedan denna prequel inte stämmer med barndomsberättelsen i Kalle och chokladfabriken får vi skriva på den fria berättelsens konto.

Kalle och chokladfabriken

Betyg: 3 monument

Det är, som alltid med Tim Burton, välgjort och välskruvat. Men det är något med berättelsens moral som är svår att ta in. Willy Wonka, som bjuder in fem barn genom ett lotteri till sin godisfabrik, är en mycket märklig figur (ytterst välspelad av Johnny Depp); ömsint och helt okänslig, intresserad och helt självuptagen, vänlig och fylld av förakt, artig och oförskämd, elegant och grotesk, nära till tårar och full av skadeglädje - helt enkelt en vuxen som inte gjort upp med sin barndom (enligt den enkla psykologin). Kanske är han en psykopat, eller så är han det som i rollspelsvärlden kallas "chaotic good". Hans sköra, eller är det järnhårda, psyke gör att filmen både kan ses som en feel-bad och en feel-good film. Själv njöt jag av hur de elaka barnen straffades, sedan skämdes jag över just den njutningen. Kanske är det meningen?

Bäst är oompaloompiernas sång- och dansnummer, elaka så det förslår, men mycket roliga och välkoreograferade - särskilt roligt är det att de ser exakt likadana ut allihop (alla spelas av Deep Roy). Också fint att få se en lite tafatt, men ömsint Christopher Lee.

 

Gullivers resor (1939)

Betyg: 3 monument

Den andra tecknade långfilmen i USA efter Disney's "Snövit". Intressant att den är gjord utanför Disney studios, men så många gester, idéer och tecknartekniker känns igen från senare disneyfilmer. Välgjord och ganska rolig, men sångnumren har inte överlevt. De är alldeles för sega och det förälskade paret är rätt trist tecknade. Tydligen är det enklare att teckna figurer och gubbar än riktiga människor. Det berättar om en värld där människorna är antingen godmodiga, småklantiga dumbommar eller urtråkiga. Kanske är det så? 

Gulliver lider skeppsbrott och tar sig uttröttad i land på en strand i landet Lilliput. Där fängslas han först, men blir sedan deras hemliga vapen i kriget mot ärkefienden Blefuscu. Samtidigt är prinsen av Blefuscu förälskad i prinsessan av Lilliput och Gulliver blir den som hjälper dem att kunna stå emot krigets enfald och försona de två länderna. Ett budskap i krigets skugga - filmen kom 1939. Bäst är ändå just de enfaldiga kungarna; kung Lilliput den tredje och kung Bombo. Makten avklädd!

Knights of the Zodiac

Betyg: 2 monument

Truliga ungdomar och kampsport är en relativt vanlig kombination i filmvärlden. Det gör den inte bättre, särskilt inte när ungdomarna inte kan agera. Vilket i sin tur gör filmen genuint tråkig. Då och då ett slagsmål, men o så tråkigt däremellan. Och svårbegripligt om inkarnerade antika gudar, självupptagna föräldrar och en sorts kosmisk urkraft, eller materia, som kallas just "cosmo" - som en mycket dålig kopia på Guldkompassen, helt utan den berättelsen.

Kvasifilosofi, kvasipsykologi och dålig teologi där gudarna är människornas fiender. Det enda som hjälper upp den lite är dekoren som är ok. Tyvärr slutar den med en uppenbar fortsättning och inte bara en utan flera uppföljare skulle kunna följa. Vi måste inte se dem.

Ariel

Betyg: 4 monument

Det är dystert, stillsamt - för att inte säga långsamt - och stundtals vansinnigt roligt, just för att det är så dystert och långsamt. Taisto förlorar jobbet när gruvan läggs ner och samtidigt tar hans far livet av sig på det lokala caféets toalett, medan Taisto dricker kaffe utanför. I arv av fadern får han hans bilnycklar som visar sig gå till en gammal amerikanare, en cabriolet där Taisto inte kan fälla upp taket. Genom ett iskallt snöigt Finland kör han söderut på jakt efter arbete och ett liv, i en öppen bil.

Detta är den andra delen av den trilogi som bygger på Matteusevangeliets ord "Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet", där Flickan från tändsticksfabriken är den avslutande filmen. Just solidariteten med de som annars aldrig är med på film, arbetarklass, trasproletärer och tystlåtna barn är ju Kaurismäkis signum. Här skapas en snygg ikonostas på kyrkans härbärge och Internationalen spelas på speldosa. Bäst är Susanna Haavisto som Irmeli och alla de jobb hon sköter under ett dygn. Ständigt får vi se henne i olika arbetsutstyrslar: städerska, parkeringsvakt, slaktare, nattvakt ... Roligast är ändå Taistos fängelsekompis, Mikkonen, som helt enkelt räknar fel på sin egen ålder.

Aquaman and the Lost Kingdom

Betyg: 3 monument

Manlig kärlek står i centrum; faderns kärlek till sitt nyfödda barn, sonens kärlek till den åldrade pappan och bröders kärlek efter år av konflikter. Visst finns här både mödrar och hustrur, men de är mest bifigurer. Samtidigt är det nästintill bibliskt med brödrahatet - som här går att överbrygga, och barnet som det viktigaste. Men egentligen handlar det om klimatet och hur vi som mänsklighet så länge har förstört både vattnet och jorden vi lever på. Det är intressant att de kanske tydligaste signalerna om klimatkris kommer från underhållningsindustrin - här sägs rakt ut: Global enighet krävs för att möta en global kris. I den enigheten ingår havsfolken, över vilka Aquaman är motvillig kung.

Det är mycket action och snyggare monster, miljöer och kostymer än berättelse. Men så är det väl ofta med superhjältefilmerna. Det är ytan som avgör, inte djupet. Ändå är klimatfrågan snyggt behandlad, särskilt när valarna kommer och sjunger som ett effektivt motvapen mot skurkens sonarkanon. Bäst är ändå bläckfiskubåtarna, supercoola!

Belägringen av Jadotville

Betyg: 4 monument

Vi befinner oss mitt i Kongokrisen, i en liten FN-postering i utbrytarstaten Katanga. De irländska soldaterna är nyrekryterade och ingen har krigsefarenhet, men när katangamilisen förstärkt med franska och belgiska legosoldater plötsligt överfaller mitt under mässan försvarar de sig tappert. Utan att förlora en enda man håller de stånd mot en mer än tiodubbelt överlägsen fiende. Till slut måste de ge sig, efter sex dagars strider, då de inte får någon som helst stöd från FN-kommandot i Kongo, de har nämligen blivit brickor i det politiska spelet. När de släpps från militärfängelset en månad senare och kommer hem till Irland betraktas de som dåliga soldater och närapå landsförrädare. Först 2004 får de upprättelse, då är många av dem döda sedan länge.

En spännande skildring av ett komplicerat politiskt och militärt spel där hela världens fred stod och vägde. Filmen är en äreräddning av både de irländska soldaterna och FN-tanken (så viktig just nu!). Intressant är att Mikael Persbrandt här gör sin första roll som Dag Hammarskjöld, men bästa rolltolkningen gör Danny Sapani som Moise Tshombe. En annan intressant notering är att när soldaterna talar om flickor och längtar hem, handlar det om hur flickorna ser ut när de tar emot nattvarden i mässan. De är ju katoliker och mässan är det absolut centralaste för dem!

Ingen utväg

Betyg: 4 monument

Den Amerikanske utrikesministern råkar av misstag döda sin älskarinna och man uppfinner en rysk mullvad i Pentagon för att hålla ministern utanför skandalen. Politik, intrigmakeri, lögner, mord, makt och allt det vi just nu förknippar med Donald Trump förutses här redan 1987.

Kevin Costner spelar just så tråkigt som bara han kan, men när intrigen tätnar tätnar också hans spel. Det är bra gjort. 3 Mos 20:13 nämns i en bisats av CIA-chefen, I övrigt är Gene Hackman naturligtvis bra som försvarsminister med nerverna på utsidan, men bäst är ändå Will Patton som Scott Pritchard, hjärnan bakom det hela. Det börjar ganska tråkigt, långsamt och ointressant, men sedan drar det ihop sig och spänningen stiger till slutet som i sig är helt underbart.

Sommarboken

 

Betyg: 4 monument 

Tove Janssons Sommarboken utkom 1972 och är läst och älskad av många sedan dess. Även av mig. I filmen Sommarboken är det mesta sig likt, men ändå annorlunda på något vis. Det är en lyckad filmatisering som tillför något nytt, mycket tack vare ett vackert filmfoto och finstämd musik. Men mest kanske ändå tack vare den unga skådespelaren (Emily Matthews) som gestaltar Sophia. 

Samspelet mellan henne och farmor (Glenn Close) är filmens nav och drivkraft. Deras relation är, precis som i boken, både ömsint och grym. Men också full av berättelser och skaparkraft. Sommardagarna går, utan någon egentlig början eller slut. Men vid havets rand tornar molnen upp sig och det blåser upp till storm. 

Och en dag tar barndomen - och livet - slut. Därför är det fint att få stanna upp en stund i ett stillsamt och vackert filmberättande om det lilla - och stora - livet.

Den svenska torpeden

Betyg: 3 monument

En film om en kvinna som har allt emot sig, sin familj, sin relation till sin son, ekonomin, sitt kön och till råga på allt får hon kriget emot sig. Ändå lyckas hon. Det är i grunden filmens ärende, en kvinnas kamp för det hon vill, för sin frihet. Synd bara att det inte riktigt gick till så i Sally Bauers verkliga liv. I de journalfilmer vi får se i filmens slutminuter ler hon och ser gladare ut än Josefin Neldén gör någon gång i hela filmen om henne. Det är lite synd att eländet blir så understruket och glädjen så liten. De ord som förekommer mest i filmens manus är "Okej" och "Förlåt", kanske hade det passat med några "Fantastiskt" och "Bra" istället. För hon är magnifik när hon simmar; ensam mot vågorna och hela stora havet.

Sally Bauer, den första skandinaven att simma över Engelska kanalen, simmade också över Kattegatt, Öresund och Ålands hav. Men vi får aldrig någon riktig förståelse för varför hon simmar. Vad driver henne (förutom pengabrist)? Den drivkraften hade kanske blivit en mer spännande film ...

Flickan är ett fynd

Betyg: 3 monument

En av de få filmer som regisserades av en kvinna, Ida Lupino, under amerikanskt femtiotal. Det börjar med att en mor berättar om sin dotter, Florence, sedan får vi möta dottern den blivande tennisstjärnan och vi förstår ganska snart att hennes framgång är moderns livsluft. Hon kräver att följa med sin dotter på alla turnéer och vid alla tävlingar och tillsammans med dotterns tränare planerar hon en ny framtid för sig själv. Tills Florence genomskådar henne och väljer att lägga av och tränaren söker efter en ny stjärna att träna upp.

Snygg skildring av relationen snäll flicka - krävande mamma och en intressant diskussion kring amatörism och professionalitet där risken är stor att hon hamnar i samma fälla som Gunder Hägg. Men också en berättelse om kvinnlig frigörelse. Finast är pappan som ganska klumpigt, men genuint visar Florence sin kärlek. Annars, mycket tennis!

 

KIn-Dza-Dza

Betyg: 4 monument

En sovjetisk byggnadsingenjör och en georgisk student råkar av misstag teleporteras från ett grått, socialrealistiskt Sovjet till planeten Pluk i solsystemet Kin-Dza-Dza. En sorts postapokalyptisk ökenplanet där allt vatten gått åt för att tillverka bränsle. De mäniskolika varelserna lever i ett strikt klass- eller kastsystem där den som har gulast byxor får högst ära. De har avancerade vapen, men inget ordentligt språk - de använder egentligen bara två ord som är likalydande där det ena, KOO betyder allt som är bra och det andra, KYOO, allt som är dåligt. Men de kan läsa tankar, så de behöver inte tala så mycket. När de möter någon med högre rang, måste de buga på ett högst löjligt sätt - samt säga koo. 

Det är melankoliskt, märkligt och smått bisarrt - som Mad Max-filmerna, men utan våld och spelade i ultrarapid. Mycket lite händer, de köpslår och luras och måste hela tiden förstå vem som är högst i status. Den högsta valutan på Pluk är tändstickor, vilket jordborna har gått om. En mycket udda upplevelse av filosofisk, sovjetisk cyberpunk som på ett stillsamt och effektivt sätt kritiserar både kapitalismens köpslående och sovjethierarkin. Liknar inget annat jag sett förut!

Blinkande lyktor

Betyg: 2 monument

Kanske var det roligt vid millenieskiftet, då filmen är gjord, men jag vet inte. Just komedivåld är inte särskilt kul, inte fånig dansk manlighet heller. Fyra smågangstrar och barndomskamrater flyr med en väska full av pengar till Barcelona. Men de kommer inte längre än till en förfallen krog i södra Danmark som de långsamt renoverar till en gemytlig dansk kro. Under tiden slåss de, skjuter på allt och alla, gråter, ser på samtliga avsnit av Matador och försöker hålla sig undan den något större gangstern som vill ha väskan med pengarna.

Fånigt, våldsamt och smått absurdt. Märkligast är deras barndomshistorier som skildras i förklarat sommarljus - alla koncentrerade kring ett eller flera runda fönster!? Och bäst är scenen när de i samma sommarljus möts för första gången på järnvägsstationen i den lilla gemytliga danska småstad där de alla växt upp. Manlighet, danskhet, våldskultur ... det är nog vad filmen vill driva med, men det blir inte så roligt. Det enda genuint roliga är när de förväxlar Tove Ditlevsen med Ove Ditlevsen (den store danske poeten!).