Betyg: 4 monument
En film om yta och tomhet, om ett liv i lyx och framgång men utan innehåll eller substans. Diana växer upp i en ganska vanlig familj, är van att stå i centrum och tar för sig av det livet ger. Ibland blir hon utnyttjad, ibland utnyttjar hon - det är inget det moraliseras över, snarare blir det en skildring av hur ett liv fungerar. Vi är så insnärjda i varandra, i konventioner, i moral, i drömmar, i andras och våra egna viljor att vi ibland sårar, ibland stjälper de vi egentligen vill värna. Hennes värld är modefotografernas, reklamfilmarnas, pengarnas och cynikernas värld. Ibland kan hon manövrera i den, ibland inte. Bäst är hon när hon antingen triumferar eller bryter ihop.
Välspelat och intressant då filmen i svart-vit inte är så svart-vit som vi förleds att tro. Kanske beror det på berättargreppet, Diana berättar fram filmen för en reporter - det vi ser har redan skett. Men om hon är frånskild föredetta när hon berättar eller italiensk prinsessa det framgår inte, vi ser henne inte då, hör bara hennes röst.
En fin begravning av två guldfiskar, citat ur Ps 103 och i slutscenen en fantastisk version av Luciasången (på italienska, förstås).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar