Betyg: 3 monument
Det är, som alltid med Tim Burton, välgjort och välskruvat. Men det är något med berättelsens moral som är svår att ta in. Willy Wonka, som bjuder in fem barn genom ett lotteri till sin godisfabrik, är en mycket märklig figur (ytterst välspelad av Johnny Depp); ömsint och helt okänslig, intresserad och helt självuptagen, vänlig och fylld av förakt, artig och oförskämd, elegant och grotesk, nära till tårar och full av skadeglädje - helt enkelt en vuxen som inte gjort upp med sin barndom (enligt den enkla psykologin). Kanske är han en psykopat, eller så är han det som i rollspelsvärlden kallas "
chaotic good". Hans sköra, eller är det järnhårda, psyke gör att filmen både kan ses som en feel-bad och en feel-good film. Själv njöt jag av hur de elaka barnen straffades, sedan skämdes jag över just den njutningen. Kanske är det meningen?
Bäst är oompaloompiernas sång- och dansnummer, elaka så det förslår, men mycket roliga och välkoreograferade - särskilt roligt är det att de ser exakt likadana ut allihop (alla spelas av Deep Roy). Också fint att få se en lite tafatt, men ömsint Christopher Lee.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar