Damsel

Betyg: 3 monument

Som legenden om Sankt Göran och draken, men där jungfrun är både jungfru och riddare. Och hon visar barmhärtighet, vilket helgonet Sankt Göran inte gör. En ung kvinna offras utan att hon egentligen förstår det till en drake för att gottgöra en uråldrig överenskommelse. En överekommelse som grundar sig på en lögn.

Millie Bobby Brown stönar, gnyr och gnäller mest hela tiden, samtidigt som hon är stridsduglig och full av kraft. Det blir lite motsägelsefullt, men då de mest använda orden i filmen är "underskatta inte" så ska vi väl inte göra det. Annars relativt spännande, snygga grottor och en helt ok drake.

Medea

Betyg: 4 monument

Det är mer antroplogi än äventyr, mer symbolism än handling, mer psykologi än gestaltning. Den eviga frågan som Euripides ställer i sitt drama är: Hur kan Medea komma på något så förfärligt som att mörda de egna barnen för att hämnas på Jason, sin otrogne make? Pasolinis svar är vidunderligt vackert och grymt som bara Pasolini kan vara med avhuggna kroppsdelar och nakna barn. Det är både barbariskt och oerhört sakralt. Kulten i Kolchis där Medea är prästinna bygger på människooffer. Offer som handlar om fruktbarhet och återuppståndelse - det är en del av svaret. En annan del handlar om hur hon drabbas av att världen förlorar sin mystik. Jason och grekerna står för det modernt rationella, Medea och hennes folk för det uråldriga, mytiska och rituella. När det tas ifrån henne blir hon vilsen i världen. Det är inte Jasons svek som är det centrala utan just avmystifieringen, det vi i vår tid brukar kalla sekulariseringen.

Maria Callas, här i sin enda filmroll, är magnifik. Det är stillsamt och långsamt, knappt någon handling men ett så fascinerade landskap att det inte gör något. Landskapet och dräkterna är en del av mystiken, de skapar känslan av ödesdrama och uråldrighet. Bäst är barnen som äter vattenmelon, en sorts antistruktur i den strukturerade, rationella grekiska ordningen.

Tillbaka till framtiden del III

Betyg: 3 monument

En sämre historia, men med samma eleganta kommentarer till Del I och Del II. Nu är det Doc Brown som ställer till det där han har hamnat i Vilda Västern 1855. Marty måste åka dit för att rädda honom och sedan ta sig hem igen. Problemet är att de behöver bränsle och bensinen är ännu inte uppfunnen. Filmens tema kan sägas vara: Följ ditt hjärta, för din framtid är ännu inte skriven. Vilket är ett ganska lustigt tema i en film där de hela tiden far fram och tillbaka och skriver om framtiden.

Rätt fånigt, men ibland blixtrar en replik till. Det känns ändå mest som en uppföljare som gjorts lite med andra handen. Bäst är att Jules Vernes böcker finns med, på så vis en läsfrämjande film. Roligast är att Marty kallar sig Clint Eastwood och alla tycker det är ett konstigt namn i en Western-miljö.

Tillbaka tillframtiden del II

Betyg: 4 monument

Marty hinner knappt mer än hem innan det är dags att ge sig av igen. Denna gång till framtiden, till år 2015 (som ser ut som en uppförstorad parodi på 80-talet). Men det som inte får hända händer, Marty råkar göra så att en del av historien skrivs om och när de ska hindra det hamnar Marty och Doc Brown i ett alternativt 1985 och för att ställa allt till rätta måste Marty tillbaka till 1955 igen. Nu med risken att bli upptäckt av sig själv!

Referenserna till den första filmen är mycket bra, vi känner igen de allra flesta scenerna. Men det är mörkare, mer allvar och därför bättre. Det alternativa 1985 är en dystopi med en mycket Trump-lik mobbare som nu leder den korrumperade och förfallna staden. Märkligt hur det kan vara så på pricken när filmen är gjord 1989. Kanske kan man säga att temat denna gång är att framgång inte handlar om pengar, utan om relationer. Nog så riktigt.

Tillbaka till framtiden

Betyg: 3 monument

Marty hamnar av misstag i sin vän Doc Brown's tidsmaskin och färdas trettio år bakåt i tiden till 1955, dagarna innan hans föräldrar träffas och blir ett par. Naturligtvis ställer han till det så att han äventyrar sin egen framtida existens. Det är rappt berättat, lite fånigt, men snällt och handlar i grunden om att som Paulus skriver i Romarberevet 16:1 stå upp för det du tror på. Rart och nostalgiskt, men med ett mycket bra manus som räddar upp det hela. Vissa repliker är helt underbara när åttiotalet krockar med femtiotalet i en liten Amerikansk småstad.

De libyska terroristerna är en intresant tidsmarkör, annars är nog gitarrsolot på skoldansen bäst - och det efterföljande telefonsamtalet till Chuck Berry.

Storm över Ryssland

Betyg: 4 monument

Oerhört snyggt foto; tomma landskap, några människor längts ner i bildrutan, en enorm himmel, horisonter, soldaterna på isen ... Sergei Eisenstein vet vad han gör när han skildrar det ryska folkets seger över Tyska ordens riddare år 1242. Det ryska fosterlandet är trängt mellan mongolerna i öster och de härjande tyskarna i väster. Alexander Nevskij, en rysk furste, här mest skildrad som en enkel fiskare med kunglig pondus, samlar en här av bönder och hantverkare kring sig och möter tyskarna på den isbelagda sjön Peipus och besegrar dem i stort sett till sista man - de som inte slås ihjäl går genom isen och drunknar. Allt detta till musik av Sergej Prokofjev.

Extrem nationalism i en tid av oro för det krigsrustande nazistiska Tyskland. Filmen är gjord 1938, dvs före Molotov-Ribbentrop pakten och tyskarna är den tydliga fienden; kalla, högfärdiga, slätrakade och understödda av den borgerliga kyrkan. Ryssarna är folkliga, skäggiga och fulla av känslor. Märkligast är den portabla kyrkorgeln tyskarna har med sig. Det intressantaste är dock att hela filmen slutar med något som faktiskt är ett Jesus-citat: "Alla som griper till svärd skall dödas med svärd" (Matt 26:52). Här i en rysk kontext dock.

Paddington i Peru

Betyg: 3 monument

Det är inte ditt ursprung som avgör var du hör hemma, det är där du är och där det finns någon/några du kan kalla familj. Detta är livsviktigt att förstå i en tid då det talas om att skicka "hem" människor som skapat sig liv på nya platser. På så vis är denna den tredje filmen om björnen Paddington dagspolitisk. 

Paddingtons tant Lucy har försvunnit från ett katolskt hem för äldre björnar i Peru och Paddington reser dit för att leta efter henne. Familjen Brown följer med honom, var och en av lite olika skäl nu när familjen är på väg att lösas upp då barnen flyttar hemifrån. Hos nunnorna på äldrehemmet får de upp ett spår - ett spår som leder till Eldorado. Men de är inte de enda som följer det spåret ...

Det är snällt och vänligt mitt i kampen om guldet - men historien håller inte helt ut och skådespeleriet är sämre än i de tidigare filmerna: Paddington och Paddington 2. Ändå fullt sevärd, och liksom de andra en viktig film i dagens hårda samhällsdebatt. Roligast är Bibel-bingon på äldrehemmet och att det skruttiga flygplanet inte är försäkrat, men välsignat av påven. Nog  så bra!

En alldeles särskild dag

Betyg: 4 monument

Det är den 6 maj 1938 och Hitler är i Italien. På ett av Roms stora torg samlas alla patriotiska romare för att hylla Il Dulce och de tyska allierade. Inte alla, för Antionetta (Sophia Loren) hade gärna varit med, men kan inte för någon måste ta hand om disken, städningen och maten för alla de andra i familjen som iklädda fascistuniformer ger sig av till torget. Hemma i det tysta hyreshuset möter hon Gabriele (Marcello Mastroianni), en homosexuell man som också är hemma då han inte är välkommen på torget. Medan radion refererar allt som händer på det stora torget inklusive de fascistiska sångerna, så kommer de långsamt närmare varandra och i mötet förändras de. Det är vackert, sorgligt och hoppingivande på samma gång. På något vis handlar det om människans värdighet, om vad det kan innebära att vara människa och om fascismens mänskliga tillkortakommanden.

Roligast är inledningsscenen dår Antionetta väcker sin stora familj och vi inser att det sover barn överallt.

The Artist

Betyg: 3 monument

Det är snyggt gjort, men ack så patetiskt och lättköpt. Det är naturligtvis meningen då filmen som vann Oscar för bästa film 2012 är gjord som en stumfilm från början till (nästan) slut. Övertydlig, svart-vit, studioinspelad, elegant och mycket nostalgisk beskriver den stumfilmstjärnornas sorg då talfilmen tar över. Kanske handlar den om stolthet, eller snarare stolthetens pris. Orden från Filipperbrevet om att vara "fria från självhävdelse och fåfänga" (Fil 2:3) passar väl som en motpol.

Bäst är hunden som finns med i nästan varje scen och roligast är frun som målar mustascher på den fåfänge makens alla idolporträtt.

Spelaren

Betyg: 4 monument

Filmaffischerna på filmbolagskontoret ger ledtrådar, de korta samtalen om film ger sitt samtidigt som vi ständigt matas med Hollywoodstjärnor som passerar förbi som sig själva. Allt rör sig om film. Film som konstform och film som kommersiell produkt. Det senare är filmens ärende, medan det förra är filmens form. Mycket snyggt med ett elegant manus, både vad gäller dialog och handling. En filmbolagschef möter manusförfattare på löpande band och avfärdar de allra flesta med cyniska kommentarer. Så börjar han få hotbrev och beslutar sig för att ta tag i det själv. Det slutar inte bra och polisen blir inblandad. Men är man bara kall och cynisk nog så kan även mordanklagelser övervinnas. Slutet är lysande då vi inser att det manus han får berättat för sig är filmen vi ser.

Den inledande långa tagningen - åtta minuter untan klipp - är underbar. Sedan blir det mycket 90-tal, ganska smutsigt mitt i den eleganta filmvärlden. Vi får se teckenspråk och höra nästan hela Herrens bön.  Bäst är Whoopi Goldberg och Lyle Lovet som lokala poliser. Roligast är att Tim Robbins som Griffin Mill dricker Ramlösa.

En berättelse om två städer

Betyg: 3 monument

Det är en bra historia om adelsmannen som i avsmak inför adelns översitteri avsäger sig sitt adelskap för att leva som en fri medborgare, men hamnar i revolutionsdomstolen på grund av sitt namn och döms till giljotinen. Under tiden har han funnit vänner i England som gör allt för att rädda honom ur fängelset, samtidigt som folkets hämnd gentemot adelssläktet med hans namn kräver sitt. Vi får både en förståelse för revolutionen och en kritik av densamma. Inte så spännade dock, det handlar mer om filosofiska resonemang  kring rätten att revoltera och om möjligheten att ställa ett förslösat liv till rätta. Men snygga kostymer och gott skådespeleri - intressant är att de två manliga huvudrollerna (Sydney Carlton/Charles Darnay-St Evrémonde) spelas av samma person, poängen är att de ska vara lika varandra, vilket de ju då naturligtvis är.

Där Den Gode Guden inte kan hjälpa kan kanske Djävulen stå till tjänst, sägs det. Men Djävulen gör aldrig något för någon annan. Det är mer kristuslikt det som sker. Roligast är ropet på vinäger när den unga damen svimmat och märkligast är att de tycks ha fått ett bra pris på sallad inför inspelningen. Det är salladshuvuden i alla torgscener, men nog borde de äta även andra grönsaker.

Better Man

Betyg: 4 monument

Ibland kan filmer förvåna. Jag väntade mig inget särskilt av denna film och Robbie Williams har jag aldrig lyssnat på. Men den här filmen grep mig redan från början. Jag tror det är det märkliga och geniala greppet att låta huvudpersonen vara en chimpans hela filmen igenom. En chimpans med en människas kroppskonstitution. Ingen i filmen kommenterar detta och det gör inte vi som publik heller efter ett tag. Men utanförskapet blir tydliggjort. Filmen är i sin helhet en predikan utifrån Jesu ord i Mateusevangeliet om "vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?" (Matt 16:26). Robbie slår igenom som femtonåring i pojkbandet Take That och är en narkotikaberoende alkoholist innan han fyllt tjugo - dessutom lider han av psykisk ohälsa och dålig sjävkänsla. Men han är världskänd!

Det är en otäck resa vi får följa med på, snyggt filmad när allt bara snurrar och han spelar för ständigt större publik medan ångesten dryper och pillerna, spriten och kokainet knappt hjälper. Till slut brakar han ihop, är beredd att ta sitt liv, men räddas och hamnar på avgiftning i ett AA-sammanhang. Vägen därifrån är kantad av hårt försoningsarbete för att möta alla de han sårat, läka de relationer han förstört. Det är fint skildrat, lite tårdrypande på slutet, men det är ok. Jag köper det, men jag är fortfarande inte intresserad av hans musik. Bäst är när han kollar på TV med sin döda farmor.

Amarcord

3 monument

Ett barnsdomsminne, eller snarare flera minnen löst sammansatta under ett års tid i den lilla staden vid havet. Här lever några skolpojkar ett i grunden bekymmerslöst liv, där det stora problemet är hur de ska kunna träffa några flickor. Flickorna blir bara fantasier i de barnsliga pojkarnas gruppterapeutiska lekar. Dock är skådespelarna alldeles för gamla för att spela så barnsligt så de är knappast trovärdiga. Annars är det en fin skildring av en skoltid med excentriska lärare, obegripliga föräldrar, gryende fascism och en sorts lägtan efter något annat.

Intressantast är fadern Aurelio, en kolerisk hustyrann som filmen igenom är den ende som faktiskt inte bara följer med strömmen. Han vägrar gå på fascistmötet (och får därför stryk) utan att vara vare sig kommunist eler anarkist och han gör inte korstecknet när det förväntas att alla ska göra det. Han blir en sorts humanist i ett auktoritärt sammanhang mitt i de egna löjligt auktoritära försöken att styra sin familj.

Akira

4 monument 

Det är våldsamt, dystopiskt och väldigt, väldigt välgjort. Tokyo förstördes i det tredje världskriget 1988 och nu i framtidens 2019 (!) är Neo-Tokyo uppbyggt igen. Men den kraft som förstörde staden då finns dold i djupa schakt långt under jorden. Dit har bara några få vetenskapsmän och en fascistisk överste tillgång. Men av en slump blir ett tonårigt motorcykelgäng indraget i kraften. En kraft som inte kan stoppas och som bryter ner och förstör mer och mer av staden. Allt exploderar, alt står i lågor, allt rasar samman.

Det handlar om människan, tekniken och Gud. Vem har ansvar? Vem kan kontrollera själva livskraften, som då och då bryter igenom allt annat. Kraften är lika mycket destruktiv som produktiv - det vet vi. Det spännande här är att tanken på Gud som en destruktiv kraft blir politiskt intressant, utifrån hur det evangelikala Amerika tar ställning för destruktiva krafter.

Tampopo

Betyg: 4 monument

Maten står i centrum. Mat, matlagning, ätande och njutning. Två lastbilschaufförer stannar till vid en ramen-restaurang. Regnet öser ner och maten är så där... Men de blir kvar och bestämmer sig för att hjälpa kvinnan som har stället att bli en bättre ramenkock. Det kräver hård träning och en hel del utmaningar, vilket i sin tur kräver specialister. Dessa plockas från olika delar av samhället, det är deras kunskap i hur en perfekt ramen ska vara som kvalificerar dem. Samtidigt får vi följa en rad personer som på olika sätt njuter av mat; en gangster, en underhuggare till en businessman, en döende kvinna, en åldrad man, flera hemlösa. Dessa scener avlöser varandra och går in i huvudhandlingen på ett mycket elegant sätt.

Filmen presenteras som en "ramen-Western", med samma upplägg som en Westernfilm, men där de istället för dueller i gryningen, äter ramen på varandras krogar. Det är snyggt och stundtals väldigt roligt: Bäst är när vi får lära oss att äta ramen på rätt sätt, genom att bli vän och visa uppskattning gentemot maten (inte kocken!) och när de unga japanska damerna ska lära sig äta på europesikt vis, spagetti vongole, utan att sörpla. Det kan de inte! Bibelordet får bli: "Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud." (Pred 3:13).

Nyckeln till frihet

Betyg: 4 monument

Framröstad som världen bästa film på IMDb, men det håller jag inte med om. En bra berättelse dock (efter en novell av Stephen King) och välspelat, särskilt Morgan Freeman som Red. Men på det hela taget lite för romantisk kring fängelselivet. En ung bankman döms till dubbbel livstid för två mord som vi inte riktigt vet om han begått och filmen igenom får vi följa hans tjugo år i fängelse. Vi är med om plågor och segrar, vänskap och fiendskap, våld och död - hela tiden med kamraten Red strax vid sidan av. Just deras vänskap är filmens behållning. Vackert skildrad, men också den överdrivet romantisk.

Intressantast är den djupt troende fängelsedirektören som säger: "Lämna er själ till Jesus, för er kropp tillhör från med nu mig" och sedan blundar för alla grova våldshandlingar vakterna begår. I ett samtal om bibelord blir Markus 13:35 viktigt - om att hålla sig vaken och vara beredd inför Herrens återkomst. Ett hot, eller ett hopp? Det beror på vem du är.

Mannen från Rio

Betyg: 4 monument

En föregångare till Indiana Jones, men med fransk esprit och klass. Adrien (Jean Paul Belmondo), är på permission från militärtjänsten när hans flickvän kidnappas och flygs i drogat tillstånd till Brasilien. Hon vet nämligen var den tredje ledtråden finns som leder till en stor skatt i Amazonas djungler. Efter att ha jagat efter kidnapparna med bil, springandes, på cykel, simmandes och i flygplan kan ha till slut nå sin älskade, men då börjar det bli tid för honom att ställa in sig efter permissionen på luckan igen hemma i Frankrike. Samtidigt som de närmar sig skatten.

Det är frejdigt berättat; roligt, snabbt och elegant. Mycket äventyr, många slagsmål, flera lömska skurkar, men också oväntade vänner. Slutet är helt underbart med moderniteten som bryter igenom och kanske är gudarnas förbannelse inget annat än just det moderna. Snyggast är när Jean Paul Belmondo cyklar genom det halvfärdigbyggda Brasilia (se bilden).

Atlantic City

Betyg: 2 monument

Allt är i förändring. Det gamla är snart bortglömt. Staden består av rivningstomter, rivningshus eller hus som håller på att rivas under filmens gång. Sällan har väl förändring så tydligt markerats. Här finns en vardaglig stämning som är bra, men personerna är varken trovärdiga eller övertygande och storyn ganska konstruerad. En smådilare snor åt sig en sändning kokain som efter hans död hamnar hos en äldre före detta gangsterspringpojke som ser sitt livs chans att bli lite berömd. Fånigt och ganska gubbsjukt med en relativt ung Susan Sarandon som faller för denne åldrade gangster. Allt medan nya kasinon byggs i den lilla staden vid atlantkusten där hasardspel tilläts 1978 och sedan dess har varit en metropol för just kasinon.

Det handlar om åldrande, om eftermäle och om klass i en sorts orealistisk realism. Reinkarnation diskuteras med en sorts ironiskt allvar. Annars dricks det mycket vin till lunch och vi får lära oss hur du får bort fisklukt från huden. Roligast är den helt utflippade hippielillasystern som flyger utan säkerhetsbälte för "hon tror inte på tyngdkraften". Något som kunde sägas av någon tillträdande amerikansk minister i dag.

Skurken

Betyg: 3 monument

Inte Fellini när han är som bäst, men en bra historia om tre småskojare som lever på att lura godtrogna människor. De säljer, obrukbara armbandsur, yttrerrockar som faller sönder av sig själv, falska mediciner, påhittade lånepapper och (det mest otroliga av allt!) värdelösa, nedgrävda skatter. Människorna de lurar är fattiga och längtar alla efter något bättre i efterkrigstidens Italien. Men det håller inte att leva sitt liv på lögn och lurendrejeri, moralen kommer i kapp dem en efter en.

Det är en moralitet som skildrar syndens lön och omvändelsens ögonblick, med en katolsk betoning på lidandet som vägen att möta Gud. Fint spelat, särskilt Broderick Crawford som Augusto, men lite för melodramatisk på slutet. Vi får möta en man med en ängels ansikte, fira en vild nyårsafton bland Roms nyrika och se en märklig rullskridskodans.

Människans lägre jag

Betyg: 4 monument

Tåg, tåg, tåg. Överallt tåg! Ljudspåret består till stora delar av tåg som bromsar, tåg som kör över stålbroar, tåg i tunnlar, tåg som värmer upp motorerna. Ånglok, förstås. Bland dessa tåg befinner sig Lantier (Jean Gabin), en lokförare som är fast i sina fäders synder. Han är snäll och vänlig, men plågas av en familjehistoria med flera generationer av våldsverkare och drinkare. Allt enligt den sociala determinism som filmen vill skildra. Så går det honom också illa, även om han ville väl. Han blir en mördare och kastar sig sedan själv av tåget när det kör i full fart. Hans kollega som hittar kroppen vid spåret säger att han aldrig sett honom så harmonisk som i döden.

Det är ytterst magstarkt och svårt att förstå Lantiers passiva agressivitet, men det är oerhört välspelat och spännande som en kriminalhistoria, efter en roman av Emile Zola ("Människodjuret"). Tanken på att fädernas gärningar går igen hos sönerna har ett bibliskt ursprung, men den motsägs samtidigt: "På den tiden ska man inte längre säga: 'Fäderna har ätit sura druvor och därför har barnen fått ömma tänder.' Var och en ska nämligen dö för sin egen synd. Den som äter sura druvor får själv ömma tänder." Jeremia 31:29. På något vis är Lantier fast i detta tankesätt, om det så är för sin egna eller andras synder han dör.

Ulysses

Betyg: 5 monument

Det börjar med måsarnas skri och slutar med Molly Blooms berömda "Yes". Däremellan en dag i Dublin, närmare bestäm den 16 juni - årtalet är lite diffust då filmen mer skildrar sextiotalet än romanens 1904. Politik, erotik, katolicism, poesi, liturgi, blasfemi, stekta njurar, sånger, självmord, antisemitism, hästkapplöpningar, sexualitet ... allt blandas under en lång dag då Leopold Bloom och Stephen Dedalus vandrar var för sig och sedan tillsammans genom Dublin.

Det är egentligen en omöjlighet att filmatisera James Joyce's roman, men det är fascinerande. Det vardagliga blir spännande i och med att vi inte har en aning om vad som väntar runt hörnet, även om inget egentligen händer. Men det absurda, udda och filmiska förvränger vardagen till något annat, till något större. Till ett helt människoliv. Det är mycket bra gjort.

Skalpjägarna

Betyg: 4 monument

Ett barn av sin tid; en film från 1968 som i grunden handlar om varje människas rätt att vara människa, om rättvisa, jämställdhet och slaveriets inhumanitet. Här klädd i western-dräkt och med stundtals komiska inslag. En pälsjägare möter en grupp comancher och tvingas byta sina surt förvärvade skinn mot en välutbildad, förrymd slav med det högtidliga namnet Joseph Lee. Dessa comancher blir i sin tur massakrerade av ett gäng skalpjägare (vita förstås!) och de tar hand om skinnen och så småningom också Joseph Lee. Pälsjägaren fortsätter jaga efter dem och till sist får han tillbaka sina skinn, men då kommer en ny grupp comancher och filmen börjar om från början... Men inte helt för relationen mellan pälsjägaren och Joseph Lee - mellan herre och slav är helt förändrad. Världen är mer jämlik.

Mycket bibelreferenser; bla 1 Mos 2 (Edens lustgård) och 1 Mos 37:28 (Josef i brunnen), men egentligen är hela filmen en kommentar till Jakobsbrevet 2 om att inte göra skillnad på människor. Roligast är den astrologiska kommentaren "The Scorpio Satanic configuration of Death" - det är inget att leka med!

Notorious!

Betyg: 3 monument

Med en snygg inflygning över "Limhamns-Jesus" hamnar vi i Brasilien hos tyska, nazistiska affärs- och vetenskapsmän. Amerikanska underrrättelsetjänsten är dem på spåren, men behöver en infiltratör. Alicia Huberman (Ingrid Bergman) blir deras val då hon är dotter till en amerikansk nazist och därför kan röra sig fritt i exiltyska kretsar. Men hon är inte så intrresserad, vill inte lägga sig i sin fars politik och vill helst bara festa hela nätterna. Men den amerikanska agenten Devlin (Cary Grant) får henne på andra tankar och tillsammans avslöjar de nazisterna.

Snyggt spelat, särsilt av Ingrid Bergman - det är mycket hennes film - men historien är inte särskilt övertygande och jag saknar det Hitchcockska greppet att fel person är misstänkt. Annars är manuset bra, med flera eleganta replikväxlingar. Patriotismen står i centrum - att vara atinazist är att vara patriot dessa år under och efter Andra Världskriget. Roligast är när Hitchcock själv dyker upp i vimlet på festen i den tyska villan och är med och dricker upp champagnen - vilket i sig är filmens clou.

Taking off

Betyg: 2 monument

Vissa filmer åldras sämre än andra, det brukar jag konstatera. Detta är en av de filmerna. Tidigt sjuttiotal var det säkert lustigt att se vuxna, borgerliga, skötsamma medelklassamerikanska tonårsföräldrar röka på och flumma ut. Men idag känns det mest pinsamt och smått obehagligt. Jeannie rymmer hemifrån för att leva fritt bland hippies och långhåriga musiker, vilket tydligen många amerikanska tonåringar gjorde under åren kring skiftet mellan sextiotal och sjuttiotal. Hennes inskränkta och tafatta föräldrar söker sig till andra par vars ungdomar också rymt hemifrån och "för att förstå ungdomarnas nya värld" prövar de att röka marijuana enligt konstens alla regler. Problemet är att Jeannie inte rymt hemifrån, utan bara hållit sig undan ett tag och kommer tillbaka. Då blir allt fruktansvärt pinsamt och barnet blir den vuxne i rummet och föräldrarna långt från de som enligt 2 Mos 20:12 bör hedras.

En film så fylld av ironier att den nästan slår knut på sig själv. Bäst är musiken som ständigt flödar och som åldrats betydligt bättre än filmen.

Eviga äventyr

Betyg: 3 monument

Kanske inte den bästa titeln på svenska för denna filmatisering av Odysséen. Men det handlar om stora äventyr och eviga hjältar, men dock lite för mycket av allvarliga monologer talade in i kameran. Dessa lite tråkiga monologer vägs upp av alla män i kortkort och klänning vi får möta. Filmen startar hos Penelope och de odrägliga friarna för att sedan övergå till Odysseus 10 år tidigare när han intar Troja och plundrar Neptunus tempel (gudarna benämns med sina romerska namn trots den grekiska miljön). För denna skymf mot havsguden leds faryget på irrvägar och han blir borta i 10 år, förlorar alla sina män och är på väg att förlora även sin hustru och sin son om han inte kommer hem till Itaka i tid. Vilket han naturligtvis gör.

Berättelsens långsamhet hjälps upp av Kirk Douglas och Anthony Quinn som med tydlighet åtar sig hjälte- respektive skurkrollerna. I övrigt gör vi bäst i att inte trotsa gudarna - kanske en moral som passade bra i italienskt/amerikanskt femtiotal.