Betyg: 4 monument
Det är mer antroplogi än äventyr, mer symbolism än handling, mer psykologi än gestaltning. Den eviga frågan som Euripides ställer i sitt drama är: Hur kan Medea komma på något så förfärligt som att mörda de egna barnen för att hämnas på Jason, sin otrogne make? Pasolinis svar är vidunderligt vackert och grymt som bara Pasolini kan vara med avhuggna kroppsdelar och nakna barn. Det är både barbariskt och oerhört sakralt. Kulten i Kolchis där Medea är prästinna bygger på människooffer. Offer som handlar om fruktbarhet och återuppståndelse - det är en del av svaret. En annan del handlar om hur hon drabbas av att världen förlorar sin mystik. Jason och grekerna står för det modernt rationella, Medea och hennes folk för det uråldriga, mytiska och rituella. När det tas ifrån henne blir hon vilsen i världen. Det är inte Jasons svek som är det centrala utan just avmystifieringen, det vi i vår tid brukar kalla sekulariseringen.
Maria Callas, här i sin enda filmroll, är magnifik. Det är stillsamt och långsamt, knappt någon handling men ett så fascinerade landskap att det inte gör något. Landskapet och dräkterna är en del av mystiken, de skapar känslan av ödesdrama och uråldrighet. Bäst är barnen som äter vattenmelon, en sorts antistruktur i den strukturerade, rationella grekiska ordningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar