Betyg: 4 monument
Tåg, tåg, tåg. Överallt tåg! Ljudspåret består till stora delar av tåg som bromsar, tåg som kör över stålbroar, tåg i tunnlar, tåg som värmer upp motorerna. Ånglok, förstås. Bland dessa tåg befinner sig Lantier (Jean Gabin), en lokförare som är fast i sina fäders synder. Han är snäll och vänlig, men plågas av en familjehistoria med flera generationer av våldsverkare och drinkare. Allt enligt den sociala determinism som filmen vill skildra. Så går det honom också illa, även om han ville väl. Han blir en mördare och kastar sig sedan själv av tåget när det kör i full fart. Hans kollega som hittar kroppen vid spåret säger att han aldrig sett honom så harmonisk som i döden.
Det är ytterst magstarkt och svårt att förstå Lantiers passiva agressivitet, men det är oerhört välspelat och spännande som en kriminalhistoria, efter en roman av Emile Zola ("Människodjuret"). Tanken på att fädernas gärningar går igen hos sönerna har ett bibliskt ursprung, men den motsägs samtidigt: "På den tiden ska man inte längre säga: 'Fäderna har ätit sura druvor och därför har barnen fått ömma tänder.' Var och en ska nämligen dö för sin egen synd. Den som äter sura druvor får själv ömma tänder." Jeremia 31:29. På något vis är Lantier fast i detta tankesätt, om det så är för sin egna eller andras synder han dör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar