1917

Betyg: 3 monument

Det börjar med sovande soldater på en blommande äng och slutar eoner av tid senare på samma sätt, men det är endast en soldat som vilar ut på ängen i slutscenen. Då har det gått ett dygn. Ett dygn då den överlevande soldaten med sin kamrat har tagit sig upp ur skyttegraven, igenom leran och de stinkande, uppsvällda liken i ingen-mans-land, stött på vänner som delvis kunnat hjälpa och fiender som måste undvikas. Men till varje pris måste de nå regementet som förbereder sig för strid och stoppa det vansinniga anfallet rätt in i fiendens fälla. 

Död, bakhåll, råttor och svärmar av spyflugor, ljusraketer och sprängda broar; allt står i vägen, allt måste besegras. Men livet, körsbärsblommor, citat av Edward Lear, en udda tillsägelse av syndernas förlåtelse, familjeband, spenvarm mjölk och en sorts hedersmoral hjälper på vägen. Kort sagt en film om krigets vansinne, som så många andra, driven framåt av ett jakande svar på Kains fråga: "Ska jag ta hand om min bror?" i 1 Mos 4:9.