03 mars 2019

Tristana

Betyg: 4 monument

Det tidstypiska möter tidlöshet, realism möter surrealism, tradition möter modernitet - vackert foto i fantastiska miljöer där varje gardin och mjölkkanna är vald med omsorg, både med tanke på färg och form. Därtill gott skådespeleri dock med brasklappen att den dövstumme pojken inte är särskilt övertygande i sitt teckenspråk.

Artonhundratalsrealisten Benito Perez Galdos' roman blir i händerna på surrealisten Luis Buñuel en otäck, men skickligt genomförd psykologisk skildring av en människas förvandling från oskuld till hårdhudad maktutövare. Hur övergrepp förs vidare och bryter ner det som skulle kunna vara en möjlig utveckling.

Tristana och Don Lope är bundna till varandra i en destruktiv relation av beroende, makt och utnyttjande. Det är snyggt med tidens gång skildrad genom det tomma cafébordet och Don Lopes åldrande, medan Tristana och de runt henne är opåverkade av samma tid. Realismen bryts, liksom att Tristanas klänningar hör hemma i en annan tid än det sena artonhundratal där Don Lope ännu tror på äran framför penningen, att arbete är en förbannelse och att en gentleman har ansvar för de människor han möter (såvida de inte är unga, vackra kvinnor). Och när den gamle kättaren Don Lope ses dricka kaffe i godan ro med de katolska präster han alltid föraktat, då handlar det inte om frälsning, utan om att han gett upp.

Så går de under bägge två, den ene genom att tappa bort sig själv, den andra genom att hårdna och bli grym. Det är, enligt Buñuel, vad kapitalismen och det borgerliga samhället gör med oss. Något ligger det i det enligt Jesus ord om att vinna hela världen men förlora sig själv (Luk 9:25).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar