Steve McQueen må vara Papillon, men det är Dustin Hoffmans film, närsynt och sårbar blir han en överlevare. Från det att de med bajonetter föses genom Paris gator till att han går tillbaka till morötterna så är det han som styr filmen med sin närvaro eller frånvaro. Han finansierar rymning efter rymning, men nöjer sig till slut och stannar. Kanske drar han det längsta strået trots allt. För vem är egentligen fri?
Det finns något fint i det långsamma filmandet, de inkännande porträtten där lite egentligen händer och än mindre sägs. Vi befinner oss i Franska Guyana, av fransmännen använd som straffkoloni, varifrån ingen kan rymma. Repression och övervåld gör fångarna till mer civiliserade än de som ska upprätthålla civilisationen. I en tidig scen ser vi hur de nyanlända straffångarna passerar förbi ett stort upprest kors i vitaste marmor och strax därefter söndagsklädda gudstjänstbesökare. Varken korset eller gudstjänsten berör de fångna, de får klara sig själva. På så vis en underton av förljugen kristendom som vibrerar genom filmen - den är ju från sjuttiotalet!
Men egentligen en film om manlig vänskap och åldrande - fint skildrat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar