Mörker och ljus, död och liv, förtvivlan och hopp. Mest mörker, död och förtvivlan. Ändå fascinerande. Här i David Lynchs debutfilm finns det schackrutiga golvet, sammetsgardinerna och udda karaktärer likt de vi vant oss vid i ”Twin Peaks” (t ex The Lady in the Radiator) men det är mer koncentrerat, mer existentiellt, mer ställt på sin spets. Han säger själv att det är hans mest andliga film, jag vet inte om jag kan se det. Kanske handlar allt om livets obegriplighet, om hur allt - precis allt - är utan innehåll och öde som i originaltexten på hebreiska i 1 Mos 1:2 [tohu vabohu]. Som att inget är vad det synes och ingen förvånas; den stekta kycklingen lever, det nyfödda barnet är en främmande varelse. Här finns inga överenskommelser om vad världen är och på så sätt skildrar den människan i hennes djupaste existentiella ensamhet. Både vackert, sorgligt och otäckt.
En märklig frisyr, alltför korta byxor och ett ständigt brusande och larmande ljudspår gör sitt till. Kanske är det ändå en film där ljus och ljud smälter samman till en udda, kraftfull helhet: mörker och ljud! Världen före Guds ingripande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar