Det första som griper mig är uttryckslösheten. Aldrig har väl något så uttryckslöst uttryckt så mycket. Skådespeleriet är återhållsamt, nästan är plågsamt. Det andra som griper mig är hämnden. Hämnd som en följd av att rättvisa måste skipas, men helt utan förhandlingsmån. Här finns inget utrymme för ånger, ingen möjlighet till försoning. Hämnden kräver sin rätt enligt Ps 94:1-2. Ändå spelas scenen med "synderskan" som kysser Jesu fötter upp (Luk 7:36-38). Men hon får inget för sina tårar. Skulden måste betalas. Martin är ingen kristusfigur, tvärtom. Här ges ingen nåd, inget evangelium. Det krävs ett offer.
Det är grymt, det är obehagligt och det är knivskarpt i sin skildring av livslögner, klasskillnader och en människas sönderfall. Annars, något om att äta spagetti, körsång och ett ganska tråkigt läkarliv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar