Så snyggt filmat, så elegant manus, så bra regi! Den dödsdömde motståndsmannen kan inte ge upp tanken på att fly från den tyska ockupationsmaktens fängelse, även om det egentligen är omöjligt. I en inre monolog - där medfågarna skymtar förbi i de dagliga rutinerna, en papperslapp här, en kort viskad kommentar där, men annars isolering - får vi följa Fontaine och hans planer på och förberedelser för flykt. Esam i cellen, ständigt iklädd samma blodiga skjorta, kastas han mellan hopp och förtvivlan, tillit och tvivel.
Det kretsar kring frågan: Vem kan jag lita på? Vi kan, lika lite som Fontaine, svara på det. Ändå segrar tilliten övre misstron till slut. Det är vackert och djupt teologiskt. Filmen har som alternativ titel orden ur Johannesevangeliets 3:e kapitel: "Vinden blåser vart den vill" (Joh 3:8), och ställd inför möjligheten till antigen förräderi eller solidaritet citerar Fontaine Jesus ur Matteusevangeliet: "ingen kan tjäna två herrar" (Matt 6:24). Tro, tvivel, bön och tillit är centrala teman i denna existentiella nagelbitare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar