Aniara

Betyg: 5 monument

- en liten blåsa i Guds andes glas -
Det är rymdskeppet Aniara som på väg mot Mars förlorar sin kurs och blir en fritt svävande jättesarkofag i rymden. Harry Martinsons rymdepos Aniara är något av det mest sorgliga och mest poetiska som har skrivits om allas våra korta jordeliv. Samtidigt är det en dystopisk berättelse om hur vi människor förstör vårt jordklot, det enda livsrum vi har i universum.

Och det är science fiction. Aniara svävar genom rymden som den glasblåsa hon är. Hastigheten är svindlande, men rymdens oändlighet är miljoner gånger större så hon rör sig inte snabbare än vad en luftblåsa i ett glas gör. Tanken faller fritt. Helt tyngdlös sitter jag i biograffåtöljen. En liten stund känns universums oändlighet helt verklig. Vardagligheten i filmen ger berättelsen en ytterligare dimension. Visst kan en sakna det poetiska språket, men för den som följer Aniaras resa i sin egen kropp så finns poesin där. Inte minst i bildspråket.