Är det en hyllning till vardagsamerika, det ganska vulgära Amerika, eller är det en kritik av detsamma? Jag vet faktiskt inte. Chuck Norris slåss mot en invaderande armé av allehanda terrorister (palestinier, kubaner, svarta pantrar, IRA - alla som kan kännas igen på huvusbonad eller hårfärg). Dessa leds av en ryss som är besatt av att besegra det kulturellt undermåliga Amerika och dess ryggradslösa ledare. Problemet är att Chuck Norris inte drivs av någon sorts nationalism, utan enbart av en sorts personlig revansch. Slutsats: ingen försvarar Amerika. Ytterst märkligt. Det gör filmen på något vis intressant som en sorts perverterad bild av en nation i upplösning - och det redan 1985! Idag hade jag mer förstått det.
Många bazookor, många handgranater och annat sprängstoff, tanks och helikoptrar - men också träskbåtar, grodor, alligatorer och bältdjur. Lägg därtill gräsligt 80-tals mode och det faktum att Chuck Norris har ett minspel som är föga mer levande än en träbock.
Filmen inleds med en sorgligt missriktad förtröstan på Guds vägledning, annars mer karatesparkar än teologi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar