Betyg: 3 monument
Det här är en film som vill mycket, men som kanske inte når lika långt. Men det beror förstås på vad en har för uppfattning om vårt gemensamma ansvar för den värld vi lever i.
Halla (fint spelad av Halldóra Geirharðsdóttir) är miljöaktivisten som kallar sig för "bergskvinnan" och som inte skyr några medel för att försöka rädda sitt älskade Island från det multinationella gruvföretaget Rio Tinto. Kanske har hon många anhängare, men i filmen för hon ett ensamt krig med pilbåge, sprängdeg och Nelson Mandela-mask. Att hon älskar den isländska naturen är lätt att förstå. Vi får se både fantastiska vyer över det storslagna landskapet och fina närbilder på ljung och mossa, när Halla lägger sig ner på marken och hämtar kraft ur moder Jord. Tre musiker ackompanjerar hennes kamp med rytmiska trummor, bastuba som skulle kunna få murarna i Jeriko att falla och klaviatur i skilda former (orgel, pianodragspel, flygel...). Och så dyker tre ukrainska sångerskor i folkdräkter upp. Absurt och mycket vackert på samma gång.
Jag önskar att jag inte hade några invändningar, men det har jag. Främst handlar det om berättandet. Det är en svag historia, där många av Hallas val blir obegripliga och där personer i filmen dyker upp och försvinner utan någon som helst förklaring. Mest obegriplig är den spansktalande cyklande turisten som hela tiden befinner sig i Hallas närhet. Varför är han på Island? Och varför får vi inte veta något om honom när hans betydelse för berättelsen är så stor. Men jag undrar också över kriget och ensamheten - för visst finns det väl fredliga sätt att tillsammans bedriva miljökamp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar