Kanske är det berättarrösten, kanske det svart-vita fotot, eller så är det pojkarnas självklara relation till naturen. Men något är det som ger känslan av svunnen tid. Lite vemodigt, men mycket vackert. En drillsnäppa med ungar och ett sparvvugglepar spelar biroller. Orrarna och tjädertupparna har sin egen storyline och känns mest obefogade medan berättelsen bärs av en fantastisk utter och en ensam överlevande rävunge och i viss mån av ett lodjur som smyger i skymningsskuggorna. "Det enklaste av alla äventyr tar aldrig slut. Det föds på nytt vart år". Och äventyret är på liv och död i en stark berättelse där de vilda djuren kommenterar människornas liv, men med sin egen värdighet i behåll.
Ett lyckligt möte mellan dröm och verklighet där barnen och djuren hör samman och de vuxna mest ses underifrån likt hotfulla skuggor (förutom i kyrkan när de sjunger SvPs 113 "Det är en ros utspungen" - då de för en stund blir individer - var och en med sina grova, allvarsamma drag).
Mest fascinernde är fotot; uttrarnas lek, rävarnas hunger, lodjurets blick - en av de finaste naturfilmer jag sett. Dessutom mestadels inspelad i Södertäljetrakten, med Turinge kyrka i blickfånget då och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar