Betyg: 5 monument
Mary Poppins är superhjälte med magiska krafter. När Disney gör uppföljare till den klassiska 1960-talsfilmen med Julie Andrews som Mary Poppins blir det minst lika bra. Och det är inte så konstigt. Dramaturgin från och med filmens intro, med ouvertyr och vackra målningar från Körsbärsvägen, och via varenda liten scen och detalj är den samma som i den som gjordes för 54 år sedan. Så lik, men ändå ett barn av vår tid med t ex ett parkour-dansnummer.
Jag uppskattar allt med denna film! Berättelsen, skådespelarna, musiken, de fantasifulla inslagen, den animerade "filmen i filmen", detaljerna. Ja, allt! Men två saker är värda att nämnas speciellt - det är dels tiden och sammanhanget som filmen utspelar sig, dvs 1930-talets London med lågkonjunktur och arbetslöshet. I vissa scener är svärtan och tyngden under den stora depressionen extremt tydlig, t ex när en massa svartklädda människor med svarta paraplyer tågar över ett stort torg in mot det imposanta bankpalatset, filmade snett uppifrån. En stilfull och effektiv beskrivning av ett samhälle i djup kris.
Men det är också Mary Poppins roll som barnens förkämpe, både i allvar och lek. I just den här filmen har familjen Banks drabbats av en stor sorg som Mary hjälper barnen att hantera genom att prata (sjunga) om den. Men Mary vore inte Mary Poppins (här utomordentligt spelad avEmily Blunt) om hon inte samtidigt hade del av lekens och fantasins kraft, så till den grad att det blir en rent magisk kraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar