Visst kan vi tänka: fånigt, världsfrånvänt, konservativt och fördomsfullt. Men vi kan också välja att se något som är queer, en kritik av traditionell manlighet, ett embryo till #MeeToo, en drift med nationaliteten och ett ifrågasättande av äktenskapet. Det är en fråga om perspektiv, helt enkelt.
London i dimma, prinsessbröllop (året är 1947), amerikanska dansare på turné, kärlek uppstår och det är fler än kronprinsessan som gifter sig på slutet. Själva storyn är ointressant, poängen är dansen. Bäst när den sker med rockhängare och på hotellrummets väggar och tak. Och så är det något med Fred Astaires vänsterben, något alldeles för sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar