Bob Hope. Det räcker kanske så. Lite töntigt, lite elegant dialog, lite för mycket snack, lite misslyckad hjälte, lite klantighet samt en del feghet och skrytsamhet. Kanske står fegheten i centrum? Bob Hope har en sorts slarvighet i kroppen och minspelet som gör att han inte kan vara den coola privatdetektiv han längtar efter att vara. Så ges möjligheten och vips är storyn igång med mordförsök (och verkligt mord!), mystiska kartor, dubbelgångare, knivkastare, amerikanska utrikesdepartementet, scitzofrenidiagnoser och osynlighetsgolf. Det är både fånigt och lite ömsint.
Bäst är Peter Lorre som elak gangster och hans ambition att bli amerikansk medborgare där han skjuter den befängda idén om ett kunskapsprov som grund för medborgaskap fullkomligt i sank.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar