Betyg: 3 monument
Här finns en koppling till Hesekiel 24:27 om hur flyktingen ska lösa tungans band. Nu kanske inte Lára talar så mycket, varken före eller efter att hon som nyanställd vid passkontrollen möter Adja från Guinea-Bissau på Reykjaviks flygplats, men mötet förändrar ändå någonting. Kanske blir det tydlgast i filmens allra sista ord, som de bägge säger med en sorts formell innerlighet: "Tack."
Ändå är det inte tacksamhet eller sanningen om oss själva som är temat, snarare utanförskap, fattigdom, osäkerhet, misstänksamhet, frihet och tröst. Katten som Láras son bär omkring på blir en tydlig symbol för både frihet och tröst. Annars är det vackert fotograferat, ok skådespleleri och en bra historia. Men det saknas berättande. Visst är betonghusen vackra mot den kalla isländska himlen och mäniskornas ensamhet understryks av det kala, karga landskapet och visst känns den ständiga vinden både vass och ogästvänlig, men det räcker inte. Jag blir inte fångad, jag förstår inet helt och fullt relationerna - det berättas inte, bara visas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar