Bästa filmer 2024

Av de filmer jag sett under det gångna året är det dessa som jag tyckt mest om.

1. Granatäpplets färg (1969)
2. Nibelungen (1924)
3. Till sista andetaget (1960)
4. Patton - pansargeneralen (1970)
5. Z - Han lever (1969)
6. Den siste kejsaren (1987)
7. Budbäraren (1971)
8. Metropolis (1927)
9. Rom, öppen stad (1945)
10. Journey to the Beginning of Time (1955)

Cat City

Betyg: 4 monument

Mössen i Mousetropolis hotas av agressiva katter - ledda av klassiska gangsterkatter i kritstrecksrandiga kostymer. Allt hopp står till vår hjälte, specialagent Nick Gabrowsky som dragit sig tillbaka och vänt världen ryggen. Men när plikten kallar står han till tjänst. Uppdraget är att ta sig till Pokyo och ta med sig de hemliga ritningarna till ett specialvapen som kan besegra gangsterkatterna. Sagt och gjort, jagad över land och hav klarar han sig ur alla knipor med musens list och snabbhet. Väl hemma igen besegras katterna med hjälp av solidariska vampyrfladdermöss med mexikansk brytning och det hemliga vapnet konstrueras och skrämmer bort de sista katterna. Det är som en variant av Davids kamp mot Goliat.

En parodi på det mesta inom äventyrs- och gangsterfilm, gjord i Ungern men med amerikanska röster för att nå en större publik. Charmigt, ganska roligt och välgjort. Alla, även hjälten, är lite fåniga vilket ger en känsla av att allt är en lek även om de avfyras missiler, skjuts med kulsprutor och kastas granater åt höger och vänster. Roligast är att filmen utspelar sig år 80 AMM (After Mickey Mouse) och så fladdermusorkestern, förstås!

The Lost King

Betyg: 2 monument

Det är något särskilt med engelsmän och arkeologi. De kan göra hela långfilmer om amatörarkeologer som behöver upprättelse. Fint på något sätt, men inte så särskilt filmiskt. Här är berättelsen om Philippa Langley som var den som låg bakom fyndet av Richard III:s kvarlevor - som historieböckerna menade var slängda i floden Soar. De som var mest skeptiska till hennes teorier om var kroppen skulle finnas, blev senare de som tog åt sig äran. Det är klart att upprättelse är på plats, men samtidigt håller inte filmen då vi inte kan förstå varför Philippa är så engagerad i just Richard III och hur hon egentligen kommer fram till sina teorier. Visst hon läser lite böcker, pratar med olika personer, men det känns väldigt grunt och jag kan fullt ut förstå de som är tveksamma till att låta henne leda en utgrävning. Samtdigt är det bra skådespeleri och egentligen en bra berättelse, men det är för segt, för oengagerat för oss som ser på.

Det handlar också om att ge Richard III uprättelse och en hedersbegravning som den sista av ätten Plantagenet. Så historietolkning har betydelse. Han var troligtvis varken puckelryggig eller så grym som Shakespeare porträtterar honom i sin pjäs med samma namn.

La La Land

Betyg: 2 monument

Visst är det snyggt, men kanske lite för snyggt. Jag tröttnar snart på alla välmående, unga människor och vill se någon som ser ut som folk gör mest. Och visst är startscenen spektakulärt elegant i sina färger och sin dans i den stillastående bilkön, men likdant där - alla är för unga, för snygga. Det blir mest yta och eftersom filmen i stort sett saknar berättelse blir det b a r a yta. Det händer ingenting, här finns ingen smärta, ingen svärta, även om de försöker få till några uppgörelser och något misslyckande - men det håller inte för de männisor vi ska engagera oss i har inget innehåll också de är enbart yta och då kan vi inte engagera oss - i alla fall inte jag. Dessutom bygger allt på nostalgi, både filmskådespeleriet och jazzmusiken. Tyvärr så var den tidens stjärnor och filmer så mycket bättre, framförallt vad gäller berättelserna. 

På något vis skildras Predikarens ord om tomheten, utan att det egentligen är meningen: "tomhet, idel tomhet, allt är tomhet" (Pred 1:2).
                                                        Hälsingar magsur pesionär!

So long, kompis!

Betyg: 3 monument

De franska styrkorna i Algeriet hemförlovas när kriget är slut och medan soldaterna långsamt lämnar transportskeppen i Marseilles hamn får vi följa en kvinna som ivrigt söker någon. Denna någon hon söker visar sig vara död och två andra träder in i hans ställe. Egentligen bara en (Dino = Alain Delon), men han har en efterhängsen kompis med sig (Franz = Charles Bronson) så de blir två ändå. Uppdraget de får är att ta sig in i ett kassaskåp i källaren på ett stort företag under juldagarna då kontorsskrapan är tömd på folk. Det går inte riktigt efter plan, bla blir de instängda i ett trångt utrymme utan syretillförsel, men de lyckas till slut - och då visar sig kassaskåpet vara tomt! Två kvinnor som de inte har trott så mycket om visar sig ha utfört kuppen och lurat dem till att bli syndabockar.

Bäst är den sura vänskapen, eller kanske är det en god ovänskap mellan Dino och Franz. Ur den formas ett bra manus med snygga repliker där samma meningar ofta återkommer, bla drömmen om den franska julmaten: ostron, gåslever och kalkon. Annars håller jag på kvinnorna som elegant lurar skjortorna (bokstavligt talat) av de tuffa militärerna. Roligast är pannlamporna med batteriet helt synligt i nacken.

Les Miserables (1998)

Betyg: 2 monument

Det börjar fint med en tydlig moralisk historia om straffången som blir omvänd - om den onde som blir god och sedan håller sig på den rätta vägen. För Jean Valjean är en verkligt god man, men ganska tråkig. Och det är hela filmens problem, det kretsar för mycket kring Jean Valjean och Javert, hans onda genius, och ger en alldeles för begränsad bild av den stora fresk som berättelsen är. Men Bille August är ingen kollektivberättare. Vi får se julirevolutionen 1830, men begriper den inte då ingen av revolutionärerna får kött och blod. Dessutom sker ingen egentlig utveckling. Polischefen Javert är exakt likadan filmen igenom, liksom Jean när han väl blivit god. Slutscenen blir därför obegriplig.

I grunden en berättelse om gott och ont hos människan. Problemet är att varken den goda eller den onda människan tycks kunna älska fullt ut - de är en sorts känslomässiga krymplingar.

Tokyo Story - Föräldrarna

Betyg: 4 monument

Med fast kamera på avstånd och med långa tagningar skapar Yasujiro Ozu en vardaglighet och ett lugn som är unikt. Det blir magiskt, trots att det är en enkel berättelse om en familj i efterkrigsjapan och deras relationer till varandra, historien och moderniteten. De åldrade föräldrarna reser till Tokyo för att hälsa på barn och barnbarn, men märker ganska snart att de mest är i vägen. På hemvägen blir modern sjuk och dör sedan de kommir hem. Barnen reser nu till föräldrarna. I stilla samtal och enkla scener skildras motsättningen mellan en äldre traditon där föräldrar hedras och ett modernt tänkesätt där det nya och framtiden är viktigare. Sällan har väl budet om att visa aktning för föräldrarna så tydligt stått i centrum för en film. 

Det roligaste är scenen när de sitter i turistbussen genom Tokyo och alla skumpar med i lite olika takt, annars deras märkliga sätt att städa med dammvippor som de slår mot väggarna samt de ytterligt små resväskorna.