Betyg: 5 monument
Ofta när jag går på bio vet jag ungefär vad jag ska få vara med om. Det är märkligt ändå, eftersom filmmediet skulle kunna innehålla så oändligt mycket mer av överraskningar (och då tänker jag inte på specialeffekter, utan bildberättande). I collage-filmen Moonage Daydream är jag aldrig riktigt säker vad som ska komma i nästa klipp. Här blandas David Bowies musik med scenframträdanden och intervjuer, vilket så klart är förväntat, men också med digitala färg- och formexplosioner, klipp från filmhistorien, hans egna målningar med mera. Ibland blir filmduken svart och allt tystnar, ibland berättas något med stillbilder. Det är variationsrikt, både i ljud och bild. Som att följa med på en resa in i någons innersta väsen.
Det går inte att bli annat än imponerad över den kreativitet och lek med identiteter som var David Bowies musikaliska och artistiska liv. Och som en röd tråd genom filmen går, liksom i allas våra liv, tankarna kring vad som är meningen med det hela och hur kan vi stå ut med att det tar slut. David Bowie ville hinna uttrycka så mycket som möjligt, tänja på gränserna för det egna jaget så långt som möjligt och försöka förstå allt det som en människa kan rymma. Det är stora pretentioner och var och en får väl själv fundera över om han lyckats. Men många, många har i alla fall funnit tröst och glädje i resultaten av hans sökande. Jag, som har haft svårt att lyssna på hans röst nu när han inte längre är i livet, går upplyft från biografen. Nu tänker jag inte - han är död! - utan istället - han fick leva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar