Apornas planet

Betyg: 4 monument

Det sena sextiotalets civilisationskritik får flöda fritt när en rymdkapsel störtar på en okänd planet där människan är ett vilt djur utan tal och de stora människoaporna styr enligt sina gamla religiösa texter om apans överhöghet. Elegant gjort och snyggt spelat med en spännande ljudbild. Framförallt är det en film om maktens cynism och om vetenskap kontra känslor och konservativ ideologi - känns det igen? Den orangutang som leder hatet mot människorna och tar sina argument från de gamla skrifterna om hur Gud skapade apan till sin avbild (jmfr 1 Mos 1:27) är fullt medveten om att människan har större resurser än vad de nuvarade varelserna visar - men han förtiger det för religionens och den politisk stabilitetens skull. Klassisk sextiotalskritik av den borgerliga makten - den vet att världen är orättvis men förnekar det istället för att ändra på det. På så vis blir filmen revolutionär.

Ett pappersflygplan får betydelse, liksom beteendevetenskapen och en talande docka. Bäst är nog ändå det fullkomligt överrumplande slutet!