En pluton amerikanska soldater under Andra världskriget får i uppdrag att gå i land och erövra en mindre bondgård någonstans i södra Italien. Varför vet vi inte, inte de heller. På något vis är det kanske filmens ärende, att skildra soldatlivet precis som det är: väntan, ingen som egentligen vet var eller om fienden är i närheten, cigaretterna, gissningarna, att aldrig se vad som sker utan bara höra det på avstånd, att inte veta, att hantera de sjuka, de sårade de döda, breven hem, fler cigaretter, osäkra befäl, hjältemodiga insatser som leder till död, irritation, kollektiviseringen av personligheten, ålning meddelst hasning, ännu fler cigaretter, frustration, sammanbrott, osäkerhet och stundtals säker död. All denna realism är interfolierad med en kraftig mansstämma som sjunger en romatisk sång om just dessa män och deras insats i kriget. Ytterst märkligt! Det stämmer inte - romantiseringen av hjältemodet och den bittra verkligheten långt från hjältemod och ära.
Det mest udda, förutom sången, är samtalen om det framtida kriget i Tibet. Som en sorts mänsklighetens förtvivlade framtid. Samtidigt som vardagslivet i New Jersey och helgerna på Coney Island manas fram i drömmar och samtal. En sorts vardaglig utopi står mot dystopin om det eviga kriget.
Än viktigare då med Jesajas ord om "stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta ska brännas, förtäras av eld" (Jes 9:5), fredens utopi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar