Transnistra

Betyg: 2 monument

Jag ser den här filmen med en del förväntningar. Den har fått guldbagge som 2019 års bästa dokumentär och den handlar om ett gäng ungdomar i Transnistrien, en region i östra Moldavien vid Ukrainas gräns. Det är  två goda skäl till att ha höga förväntningar på en film. Men för mig är det oklart vad Anna Eborn som gjort filmen vill berätta. Kanske om en plats som inte erkänns som självständigt land utan betraktas som en utbrytarrepublik och som får både ekonomiskt och militärt bistånd från Ryssland? Men i så fall hade åtminstone jag behövt få det mer förklarat för mig. Eller helt enkelt om att ungdomar på tröskeln till vuxenlivet är ganska lika var de än befinner sig i världen? Men i så fall hade jag behövt få se dem i fler andra sammanhang än när de tillsammans uppehåller sig vid en liten sjö eller högt upp i en halvfärdig och förfallen byggnad.

Störst frågetecken har jag kring hur den unga kvinnan i gänget behandlas. Hon känns som en huvudperson - är det kanske en film ur hennes perspektiv - och det visar sig att hon är den enda i gänget som förmår ta sig ifrån Transnistrien. Det jag hade velat se mer av är hennes liv när hon inte träffar de andra i gänget. Mer av hennes familj och lillebror. Hennes lillebror som reser till den högtidliga ceremoni där pojkar, en del mycket unga, förvandlas till soldater och får med sig följande ord av skolans rektor (kanske är det skolans rektor, vi får inte veta): "Vi hoppas att du slipper vara med om något krig." Vad har hänt i Transnistrien? Vad händer nu? Varför vill hon resa därifrån? Och vart reser hon?

För alla oss som aldrig tidigare hade hört talas om Transnistrien hade det behövts lite bakgrund. Ett sammanhang. För ingen människa lever utan sammanhang - och det sammanhanget vi har runtomkring oss är viktigt. Inte bara det vi gör tillsammans i den lilla gruppen som vi för just nu tillhör.