Självupptagenhet, stolthet och än mer självupptagenhet. Nej, Per är inte någon sympatisk person och inte heller någon begriplig person. Det är ingen annan heller för den delen - möjligtvis undantaget den obehaglige storebrodern. Varför faller alla för Per, kvinnor som män? Varför hatar han sin egen familj så mycket - det antyds men känns inte. Varför är han en sådan auktoritär antiauktotirär man? Varför vågar han inte säga att han älskar någon? Vart tar han vägen när han lämnat fru och barn och varför? Det är alldeles för många frågor och för få svar. Kanske ger romanserien svar, men Bille August ger det inte. Dessutom är det dåligt skådespeleri, obefintlig regi och rätt ointressant manus. Trist då det faktiskt gav Nobelpris 1917 (Henrik Pontoppidan).
Kanske en skildring av "ödmjukhetens väg", men inte särskilt övertygande. Det finns en känsla av gudsuppgörelse långt i bakgrunden, men den kommer inte fram. Mest minnesvärt är inledningsscenens middagsbön, tyngre bön får man leta efter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar