Att den här filmen fick publikens pris för bästa nordiska film på Göteborgs filmfestival i helgen är för mig fullständigt obegripligt. Förutom att historien aldrig riktigt griper tag är det också en ganska tråkigt filmad film. Men det kanske är meningen? Rolig är den inte heller, fast det är meningen att den ska vara det. För att det ska bli en levande och rolig skildring av vad som kan hända när en buss med flyktingar kommer till ett fallfärdigt hotell i norska fjällvärlden, krävs medmänsklighet och värme. Här får vi bara stolpig dialog och schabloner. Det är tråkigt. Jag önskar något mer.
Bäst är de båda unga kvinnornas gemenskap, och hur de hjälper varandra vidare i livet. Hon som är dotter till de f d hotellägarna och håller på att fastna i föräldrarnas bitterhet och hon som flytt och knappt vågar tro på en framtid i det kalla och kyliga landet. Här finns det hopp!
Som tur var vann den inte den där miljonen kronor utan publikens pris. Men även det obegripligt!
SvaraRadera