Bilder, drömmar, associationer, absurda vardagsscener, längtan, kärlek, lögn, lycka ... allt ryms i Dylan Thomas text som ursprungligen skrevs som ett röstspel för radion. Här finns ingen egentlig handling mer än tiden, ett dygn, men ett myller av människor som drömmer och lever sina ganska begränsade liv i den fingerade walesiska fiskebyn Llareggub (läst baklänges bugger all!).
Det är en oerhört vacker text, laddad med alliterationer och språklig briljans. Både litterärt och folkligt. I filmen ligger koncentrationen på det vulgära, vilket vi kan fundera över, men även det försommarskira ryms i fyrverkeriet av bilder. Jag ser (och hör) det som en hyllning till livet och skapelsen, en kommentar till orden ur Första Mosebok: "Och Gud såg att det var gott", trots att natten beskrivs som "Bible-black" i inledningsorden - bara det ett fantastiskt ord!
Bäst är ändå alla dessa fantastiska byinnevånare med sin fantastiska namn: Mrs Ogmore-Pritchard, Captain Cat, Organ Morgan, Villy Nilly, Nogood Boyo och alla de andra. Människor som du och jag:
"We are not wholly bad or good
Who live our lives under Milk Wood,
And Thou, I know, wilt be the first
To see our best side, not our worst."
Aha, en radiopjäs från början! Det var upplysande. Det är en TEXT väldigt mycket. En bildsatt text. Men filmen stannar kvar, jag är nog med dig på fyra monument där.
SvaraRadera