Det vita bandet

Betyg: 4 monument

Det är svårt att skriva om filmen Det vita bandet, som vann Guldpalmen i Cannes i våras. En sorgsen mans berättarröst börjar i mörkret medan de svart-vita bilderna långsamt tonar in och efter drygt två timmar tonar ut i mörkret igen. Både berättarrösten och bilderna är lågmälda, men ändå är filmen otroligt estetisk. Man måste ha arbetat med varje miljö och scen i det oändliga för att få det perfekt. I omsorgen om detaljerna och den perfekta ytan finns likheter med Mad Men, den hajpade TV-serien som utspelar sig i New York på 1960-talet, fast Det vita bandet utspelar sig i en nordtysk by på 1910-talet. Filmen slutar när första världskriget bryter ut.

Läraren i byn är berättare och vi får vi följa framförallt barnen. De är ett kollektiv som driver berättelsen framåt. Det är en grym film, där föraktet för svaghet är stort och bildar en slags bakgrund till det som sedan hände under mellankrigsåren och andra världskriget. Barnen, men också kvinnorna, är förlorarna. De misshandlas och förnedras av maktfullkomliga män, i filmen är det baronen, förvaltaren, kyrkoherden, läkaren... Men även om barnen är värnlösa är de inte skuldfria, skriver Lars H Gustafsson om filmen på sin blogg. Läs mer om filmen där.