James Bond - Quantum of Solace

Betyg: 3 monument

James Bond är James Bond är James Bond är James Bond. Börjar med biljakt, sedan jakt på hustak i Sienna där tegelpannorna flyger åt alla håll, biljakt igen, kort denna gång, båtjakt, före det mycket kort motorcykeljakt och så jakt med flygplan och helikoptrar. Jag förstod inte riktigt all intrig, men det var mycket spännande oftast.

Intressant att notera; USA-kritiken - filmen är gjord innan Obama blev president - där amerikanerna är bad guys och håller skurken under armarna och därmed förtrycker de fattiga lantarbetarna i Bolivia. Men det intressantaste för en teolog är det centrala motivet i filmen: den klassiska motsättningen mellan hämnd och förlåtelse som det uttrycks i gamla och nya testamentet. I en central scen i Port au Prince där en av Bonds vänner blir skjuten så säger den döende vännen: -Du måste lära dig förlåta och du måste förlåta dig själv. Ett nytestamentligt budskap till en man som är helt fast i det gamla testamentets hämndtanke: öga för öga och tand för tand. Och det är också här som filmens titel kommer in. Quantum of Solace = ett mått av tröst. Det är som att filmen vill säga att tröst och förlåtelse hänger intimt samman. En god tolkning av evangelium.

Milk

Betyg: 4 monument

På pridefestivalen i somras ställdes frågan om paraden är party eller politik. Svaret är inte helt självklart. Efter att ha sett filmen om Harvey Milk, den förste öppet homosexuelle politikern i USA, så blir inte svaret enklare. Å ena sidan är rätten att få vara den man är så mycket en politisk rättighet och grundläggande för varje samhälle som vill vara demokratiskt. Samtidigt så är den kamp som en gång fördes, för inte så länge sedan - och fortfarande förs i andra delar av världen för just detta, så mycket mer än den glamour och det glitter som stundtals präglar prideparaden. Någonstans hör det kanske ihop...

Filmen är mycket vacker med starka närbilder. Den är liksom filmad utifrån en sorts relationell idé. Det är relationerna som hela tiden bär bilden. Det blir inte en konventionellt berättad historia, mer en sorts stämning, eller känsla. Ändå lär man sig mycket om amerikansk sjuttiotalshistoria med växande kristen höger och gräsrotsdemokrati. Intressantast är gruppen runt Harvey Milk, hans stab av aktivister som gör den politiska segern möjlig, deras avvägningar och taktiska bedömningar. Dokumentära bilder blandas elegant in i spelfilmen och när vi i slutbilden får se den verklige Harvey Milk tycks det som om han har varit med hela tiden.

Harvey Milk sköts till döds på sitt tjänsterum 1978, på kvällen tågade över 30 000 människor genom San Fransisco för att hedra honom och det han åstadkommit. Hans aska spreds vid brofästet av Golden Gatebron, kanske på den plats som bilden visar.

Genova

Betyg: 2 monument

Precis som Vicky Cristina Barcelona mer än något annat är en reklamfilm för Barcelona och Katalonien undrar jag om syftet med Genova är att locka tursiter till just Genova och Ligurien. I så fall är det en lyckad film, för nog blir jag lockad att åka dit efter att ha sett alla kameraglidningar över den gamla staden och det vackra landskapet. Men det är lite för många filmsekvenser som utspelar sig i irrande gränder. Kanske för att det är en utmärkt plats för den döda modern att visa sig på. Hon kan skymta fram i grändernas skugga för att snabbt försvinna igen när man viker runt hörnet. Precis som det kan vara med de människor vi nyligen mist. Vi tror att vi ser dem om och om igen.

I Genova "flyr" Joe (Colin Firth) till en lärartjänst i Italien efter det att hans hustru omkommit i en bilolycka. Hans båda döttrar, 16-åriga Kelly och 11-åriga Mary, blir tvungna att följa med. De försöker anpassa sig till det nya livet på olika sätt. Men moderns död finns förstås där hela tiden, precis som bilden av henne som dyker upp överallt i gränderna. Kanske är det en bra skildring av hur svårt det är att prata om det som hänt, när det allra värsta har hänt. Joes oförmåga är i alla fall påfallande tydligt skildrad. Bäst tycker jag om Mary och hennes försök att hantera livet utan sin mamma. Jag är imponerad av den unga skådespelaren Perla Hayne-Jardines talang. Verkligen. Om man ska se filmen är det för hennes skull!

Zombieland

Betyg: 4 Monument

Zombieland är precis som det låter en zombiefilm. Vilket inte precis är min favoritgenre. Men Zombieland är en bra film! Den är fruktansvärt underhållande i alla fall om man är som jag. Dvs. kille, runt 22 år och gillar dumma (dum i bemärkelsen korkad, intelligensbefriad, knäpp osv.) filmer. Om man uppfyller dessa kriterier, eller kanske några av dessa räcker, är detta en kul film. Det är alltså en zombie-komedi, snarare än en zombiefilm.

Förutom allt dumt, och roligt, finns en känsla som alltid finns i post-apokalyptiska filmer. Och framförallt om de utspelar sig i USA. Känslan är frihet; att vara ensam (näst en massa zombies) och kunna åka vart man vill; hänga en dag i ett övergivet köpcentrum och bygga konservburkstorn, spela bowling på ALLA ställen som finns i nån stad i mellanvästern eller leta rätt på jätte-jätte-jätte-dyra gitarrer och samla alla på någon vindsvåning på Manhattan. Det här är saker jag skulle gjort, och inte sånt som de gör i filmen...

Men friheten har väl en baksida. I zombiefilmer är det oftast zombies som är baksidan, men jag tänkte mest på att man är väldigt ensam. Filmerna bygger oftast på att alla andra människor har blivit förvandlade/smittade och är otrevliga zombies. Så det finns inte så många som man kan prata med och som samtidigt INTE vill äta upp en. Men man har en enorm frihet...om man kan köra bil...och det kan ju inte jag...ännu...
Så jag tror nog att zombiefilmen inte är en passande plats för mig.

Hälsningar från skogen

Betyg: 2 monument

Ett radhusstaket som tycks räcka runt hela jorden, en kung som ber för världen, en danskurs, ett barn som föds, en man som lever bland fotografier, en företagsinvigning, en indianfestival, en stormarknad, en å, en väg, ett par soluppgångar, en liten hund... Det handlar om Gällared i den halländska skogsbygden. Bilderna åtföljs av ljudet från dammsugare, gräsklippare, snarkningar och stundtals mycket vacker musik. Det är långsamt, stilla och ganska trist. Den möjliga fascination som väcks inledningsvis lovar mer än vad som ges. Ändå ett stycke Sverige som jag kan känna igen. Bäst är en sekvens av snabba filmklipp visade i mycket långsam takt. En sorts absurd meditation över en vardagstillvaro med gräsklippning och bilkörning. Effektfullt, nästan vackert.

Bröllopsfotografen

Betyg: 2 monument

Efter att ha sett och njutit av Smala Sussie ett antal gånger är förväntningarna på Ulf Malmros Bröllopsfotografen högt ställda. Och visst är inledningen från gillestugan i kedjehuset i Molkolm helt acceptabel. Den brunmurriga färgtonen, den lite snedställda kameravinkeln, värmländskan, tristessen... Så klart att det regnar ute. Men sen, vad händer sen? Inte mycket. En seg historia är det, med en huvudrollsinnehavare som inte fyller ut sin roll (Björn Starrin som spelade Pölsa i Smala Sussie).

Turandot - Liveopera från the Met

Betyg: 4 monument

Kina i någon sorts sagotid. Allt är kinesiskt, dräkterna, danserna, maskerna, kontrasten mellan det fattiga folkets kollektiva färglöshet och överklassens sprakande färger, balustradernas bronslejon (i frigolit troligen), mandarinernas skägg och långa naglar, tekannorna och bödelns böjda svärd. Till och med delar av musiken bygger på kinesiska folkmelodier, men allt sker på italienska. Vilket egentligen inte alls stör - det är inte språket det handlar om, utan något annat. Och det är detta som jag tror är anledningen till att jag kan sitta i tre timmar och se denna föreställning utan att tröttna.

I en teater eller en film handlar det om en sorts intellektuell verksamhet, man vill berätta med språket som en huvudingrediens. Men i operan är språket, själva librettot, ganska ointressant. Vilket gör att det inte är en intellektuell upplevelse, utan att det mer handlar om skönhet, totalkonst, rörelser, musik, och detta är det viktigaste, allt är på allvar, rent och skärt allvar utan någon som helst ironi. Skulle man göra film av detta skulle det ovillkorligen rymmas mängder av ironier. Men så är inte fallet. Inte ens de tre ministrarna Ping, Pong och Pang som lätt skulle kunna göras hur ironiska som helst i en film, är det när de sjunger om sin längtan till hembygden i andra aktens första scen. Tragiken är så stor, kärleken är så ren, ondskan är så ond, sorgen är så smärtsam. Känslorna är helt igenom genuina. Det är så skönt att det är så. Jag har inte förstått det tidigare, men det är för mig operakonstens poäng.

Gladiator

Betyg: 4 Monument
Jag såg Gladiator i korridoren med mina grannar för nån vecka sen. Det är en riktigt klassiker, 5 Oscars har den vunnit, och självklart som alla bra filmer så handlar den delvis om manlig vänskap.

Storyn är kortfattat att Maximus, en mycket duktig general i den romerska armen, önskar inget hellre än att få åka hem till sin familj. Tyvärr så vill den romerska kejsaren Marcus Aurelius att Maxumus ska bli hans efterträdare till tornen och se till att Senaten i Rom får tillbaka makten. Detta ogillas självklart av Commodus, son till Marcus Aurelius, som hellre själv sitter på tronen än ser Maximus där.

Commodus, blind av anundsjuka, mördar sin far och tar Maximus till fånga för att avrätta honom. Maximus lyckas fly, men är skadad och kollapsar tillslut av utmattning. Han blir då upphittad av en slavhandlare som säljer honom till en man som har en gladiatorskola. Eftersom Maximus har ett långt förflutet inom den romerska armen, klarar han sig väl som gladiator och blir mycket popular bland publiken, vilka kallar honom för "the Spanjor".

Maxumus vill hämnas på Commodus, och när han tillslut kommer till Rom och ska visas upp på självast Coloseum, korsas deras vägar igen. OK, kanske inte så kortfattade beskrivning av handlingen men, men.

Vi märket också att musiken var läskigt lik den från Pirates of the Caribbean, och förväntade oss att se Jack Sparrow komma svingandes får en mast eller liknande. Självklart så är det samma filmmusikkompositör; Hans Zimmer.

Och så till den manliga vänskapen. Den finns dels mellan Maximus och Marcus Aurelius, men också mellan Maximus och en av hans betjänter, som har en viktigt, om än liten, roll i filmen. Och så självkalart mellan gladiatorerna, där det speciellt är en afrikansk man vid namn Juba som är hans närmaste vän.