Betyg: 3 monument
En tidig film med Cary Grant där han som rik arvtagare ingår ett vad med sin läkare om att han ska klara sig själv utan betjänt, utan våningen och utan andra pengar än de han tjänar på eget arbete. Läkaren ingår vadet för att han tror att ett sådant år "ute i verkligheten" skulle kunna bota den melankoli och depression vår unge arvtagare lider av. Och så blir det förstås! Men det är ganska underhållande på vägen dit där vi mer blir uppmärksammade på penningarnas välgörande ändamål än deras förkastlighet - när de används klokt och med omtanke. En kristen humanism i fabiansk anda. Det gör berättelsen bättre, mer trovärdig och mindre moralistisk - knappast moralistisk alls, faktiskt. Mer av Jesu ord att ge till kejsaren det som är hans (Luk 20:25), än om förkastandet av Mammon (Luk 16:13).
Märkliga bildövergångar och en del mindre lyckade dubbelexponeringar talar om att vi befinner oss på trettiotalet. Bäst är tårarana av lycka i slutscenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar