Betyg: 4 monument
Jag beundrar Andreas Öhman (manus och regi) för hans mod att göra denna film om det allra svåraste som en skruvad komedi. Han balanserar skickligt mellan de pinsamma inslagen när de tecknade seriefigurerna plötsligt börjar sjunga, det kan även vara surströmmingar och potatisar som tar ton, och det stora allvaret. Bakgrunden till filmen är självupplevd. Regissörens syster dog som barn och det är denna familjesorg som utgör bakgrunden till filmen.
Men det vet vi inte när filmen startar hemma hos Lisa (Karin Franz Körlof) i Stockholm. Hon är serietecknare i Aftonbladet, kontrakterad för samtal på bokmässan och med första boken på gång, bara hon kan komma på en titel. Men föräldrarna i de ångermanländska skogarna kallar samman Lisa och hennes två äldre syskon med familjer. Det handlar just om skogen. Familjerelationerna skildras varmt och humoristiskt. Skådespelarinsatserna är överlag goda, inte minst Peter Haber och Suzanne Reuter som de äldre, men ännu inte så gamla, föräldrarna. Min enda invändning är när Lisa ska förklara för sin systerdotter vad en perkulator är: c’est une machine á café pour les retardés.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar