Det finns en del amerikanska filmer som känns väldigt internt amerikanska. Detta är en av dem, liksom The Alamo. Kanske för att de berör USAs historia, men än mer för att de inte förmår lyfta sig till ett mer allmänmänskligt perspektiv. Berättelsen om det första (?) regementet under Amerikanska inbördeskriget som enbart bestod av svarta soldater (undantaget officerarna), skulle kunna lyfta till ett allmänmänskligt plan, men gör aldrig det riktigt. En scen undantagen, där den piskade menige soldaten vägrar försoningen med sin vite officer och säger nej till att bära regementsfanan - deras samtal berör rasism och våld på ett strukturellt plan, men sedan blir det inte mer. Tyvärr, bär han ändå fanan i slutstriden!
Mycket män som dör i onödan, öppna led som marscherar rakt mot kanoner och gevärseld, samtidigt som ord som ära, viljestyrka och karaktär betonas. Känns djupt omänskligt. Också detta att det är den militära disciplinen som gör män av förlästa poettyper. Så dumt!
Vackrast är den improviserade gudstjänsten kvällen före den ödesmättade slutstriden - bön, vittnesbörd och sång. Tätt, ärligt och att i det sammanhanget anknyta till Noa-berättelsen (1Mos 6:5-8.22) gör den inte bara till en uppståndelseberättelse, utan också revolutionär. Efter stormen byggs det nya.
Märkligt att denna film fått tre Oscar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar