Sorg, översiggiven sorg, naken, förtvivlad sorg. Philip Seymour Hoffman förmår ge den sortens sorg ett ansikte och det gör han som ingen annan, men sedan är det inte så mycket mer. Handlingen känns konstruerad om en man som flyr in i bensinsniffning och modellplansflygning istället för att öppna fruns självmordsbrev. Visst sorgen skapar kaos, men det enda egentligt trovärdiga är Philip Seymour Hoffman- hans kallsvettiga pannan, hans stripiga bensinångande hår, hans förtvivlan då allting faller och hans misslyckade försök att gång efter gång sätta basketbollen i korgen - ingenting kan han göra, han kan bara gå under. Sorgligt, lite stereotypt och inte alls så bra som det skulle kunna bli med ett bättre manus.
Bäst är nog när hans vän Denny säger åt honom att inte öppna själmordsbrevet på den sjaskiga syltan, det måste öppnas högtidligt när någon är med till exempel "en hund eller en präst"! Måste vara en av filmhistoriens roligaste kommentarer (om du är hund eler präst, vill säga)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar