Mycket brittiskt, många understatements och tydliga klasskillnader, men utan kropp, utan närvaro. Som en teaterpjäs vi aldrig riktigt kommer in i. Ett kammardrama om vänskap, manlighet, död och sorg - men det griper aldrig. Trots förtvivlan och mängder av whisky så blir de aldrig riktigt levande för oss, varken de levande eller de döda. Så bygger också filmen på en pjäs från 1928 om det självupplevda skyttegravshelvetet tio år tidigare. Kriget skildras i all sin råhet och förtvivlan; order måste följas, oavsett panikångest eller ren skär skräck - och de döda är inte hjältar utan bara döda, människor att gråta över. Allt skildrat i ett lerbrunt ljus, eller snarare ett lerbrunt mörker.
Här finns en fin passage där de citerar Lewis Carol ”The Walrus and the Carpenter” och i Kapten Stanhope tycker jag mig känna igen Davids förtvivlan över Jonathans död i Andra Samuelsbokens första kapitel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar