I första hand är det blickarna, de långa blickarna som utväxlas mellan Jesus och Maria under förhöret och under korsvandringen, mellan Pilatus och hans hustru, mellan Johannes och Maria från Magdala. Långa, allvarliga ögonväxlingar som på något vis bär filmen framåt. Och den oerhört korta, men effektiva uppståndelsescenen. Allt våld till trots är det i det subtila som filmen vinner. I övrigt är det snyggt, oerhört snyggt gjort. Bra biroller, särskilt Barabbas, Herodes och frestaren.
Men jag har svårt för Jesus-gestalten. Allt detta blod, alla dessa piskslag. Det är klart att de i viss mån är realistiska och bara den blåögde tänker att piskrapp inte syns. Men i den omfattningen gör det Jesusbilden doketisk, dvs mer Gud än mäniska. En heresi som vederlades redan på 450-talet vid kyrkomötet i Calcedon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar