Efter att ha sett nio långfilmer på filmfestivalen i Göteborg utkristalliserar sig temat ”barnets betydelse” som något gemensamt för alla filmer. Men vid närmare eftertanke är det kanske inte så att denna film, med en 6-åring och en 4-åring i huvudrollerna, faller in under temat. Det här är nämligen inte en film som handlar om barnets eller barndomens betydelse, utan den handlar om barnets värld, sedd ur barnets perspektiv. Vilket faktiskt är ganska ovanligt och filmens allra största företräde. Frida, som huvudpersonen heter, är både snäll och dum, ja, rent av elak ibland. Men det är också uppenbart att hon försöker hantera den nya situation hon hamnat i.
Så vitt jag förstår bygger handlingen på regissörens och manusförfattarens, Carla Simóns, eget liv, vilket säkert kan förklara den trovärdighet som finns i skildringen av 6-åriga Fridas sommar. Hennes föräldrar dör i aids, men ingen nämner "aids" under hela filmen, och Frida får flytta till sin morbror, hans fru och deras lilla dotter på landet utanför Barcelona. Där leker hon med sin kusin, hämtar ägg hos bonden bredvid, badar, rymmer hemifrån, vägrar dricka mjölk och knyta skorna. Ibland kommer mormor och morfar och mostrar på besök, men mest kretsar filmen kring de fyra som försöker bli en ny familj. Och kring svårigheterna med detta.
Det är lågmält och långsamt. Sorgligt och irriterande (varför pratar inte de vuxna med barnen?) och alldeles strålande spelat, särskilt av två yngsta skådespelarna Laia Artigas som Frida och Paula Robles som Anna. Här kan du läsa mer om filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar