Det börjar ganska trevande, sedan dyker Philip Seymour Hoffman upp och genast finns här nerv. Så enkelt kan det vara.
Ung kärlek, ganska förutsägbar, stundtals spännande, men oftare segt. Dock intressant med ett revolutionärt läge där en sorts Baader-Meinhof filosofi tycks fungera, dvs att provocera fram revolutionen genom att låta den fascistiska staten visa sitt rätta ansikte. Politiskt är jag tveksam, emotionellt är jag med, estetiskt är det ganska trist.
Närmast bibelallusion är nog Egyptens plågor i Andra Mosebok: 2 Mos 7-12 - vattnet som förvandlas till blod är i alla fall detsamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar