Super 8

Betyg: 3 monument

Vad övervinner våldet? Hat eller medkänsla? En klassisk predikoöppning utifrån Jesu bergspredikan (Matt 5:38-48), men nog också en genomgående idé i en stor del av amerikansk populärkultur. Så också här. En utomjordisk varelse har tagits till fånga av amerikanska flygvapnet, kampen står mellan de som vill hjälpa varelsen och de som till varje pris vill döda den. Som parallellberättelse får vi följa två fäder (en polis och en småtjuv), som sinsemellan hatar varandra, och deras gemensamma kamp för att rädda sina barn. Samma idé som i den stora berättelsen; medkänsla vs hat.

Men egentligen handlar filmen om ett gäng ungdomar/barn som filmar hemmaskrivna zombiefilmer med stort allvar och entusiasam. Skildringena av pojkgänget, deras jargong och specifika intressen, och vad som händer när en flicka kommer in i gänget är faktiskt riktigt bra och behållningen av en annars ganska förutsägbar film.

Good Night, and Good Luck

Betyg: 4 monument

En sorts kammarspel där kontrahenterna aldrig möts. Snygga vita skjortor, många cigaretter och snabba repliker. Det är amerikanskt femtiotal och programledaren Ed Murrow på CBS utmanar i sin TV-show senator McCarthy (bilden) i dennes jakt på kommunister och vänstersympatisörer. Det är mycket elegant gjort då McCarthy enbart framträder dokumentärt, medan Ed Murrow spelas av David Strathairn (lysande gjort, en sådan nerv i själva cigarettrökningen ser man sällan!), och de två möts enbart via TV-rutan. Det ger filmen en känsla av dokumentär, medan skådespeleri och repliker får en att tänka på just ett kammarspel. En fängslande blandning.

Diskussionen om TV-mediets ansvar för det fria ordet och folkbildning är lika aktuellt idag som på femtiotalet - kanske än aktuellare. Själva titeln är hämtad från Ed Murrows show som han varje gång avslutade med just de orden: "Good Night, and Good Luck!", stundtals mer passande än annars.

Hugo Cabret

Betyg: 3 monument

Det är något särskilt med järnvägsstationer. Allt är konstruktion, liksom klockorna där Hugo lever sitt liv, tågen som kommer och går, människornas samspel, Hugos enda vän den mekaniska mannen och till och med språket där de udda orden träder fram för att accentuera just konstruktionen. Men filmmediet är den största konstruktionen av dem alla, där drömmar kan skapas och få liv.

Om allt är konstruktion så är tiden den kanske främsta konstruktionen. Tiden står i centrum, tiden om vilken Predikaren skriver, att allt har sin tid; "en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa..." (Predikaren 3:3-4). Det är en sorts hyllning till tiden och den mekanik som mäter tiden, men också en hyllning till stumfilmen som med hjälp av mekanik skapar drömmar och illusioner - det som på något bryter oss ur tidens grepp. Och livet självt är inte konstruerat, även om vi ibland kan gömma oss bakom en livskonstruktion...

Där floden flyter fram

Betyg: 4 monument

Det är mycket vackert, floden, bergen, solens reflexer i strömmande vatten... öringarna och fiskespönas sirliga skrift strax ovan vattenytan. Två bröder i kamp om faderns kärlek. Den ene väljer akademin och poesin, den andre lokaltidningen, sprit och kortspel. Men de möts i kärleken till flugfisket, en kärlek de också delar med fadern, den presbyterianske prästen.

Det blir en fin ungdomsskildring, ärlig, svår och intensiv. Men också en skildring av två bröder med väldigt olika utgångspunkt fast med samma drivkraft - faderns kärlek. Så i centrum står egentligen fadern i sin predikstol, både strikt och djupt personlig. Hård och mild. Plikttrogen och njutningsfull. Envåldshärskare utan att begripa. Tragiskt, sorgligt, och mycket fint spelat. Särskilt av Brad Pitt som oförskämt charmig lillebror.

Hulk

Betyg: 2 monument

Forskningsmiljöer, särskilt naturvetenskapliga sådana, är ganska tråkiga. Sterila och livlösa liksom öknar (fast med betydligt fler grejer). Den här filmen är ganska tråkig då halva filmen utspelar sig i livlösa laboratoriemiljöer och den andra halvan i steril ökenmiljö. Svårt att säga vilken del som är tråkigast. Kanske är det lite kul när Hulken studsar som en gummiboll genom öknen, men vid närmare eftertanke är det enbart fånigt.

Egentligen handlar det om relationen fader-son, där det biologiska arvet helt slår ut det sociala. Intressant rent ideologiskt hur uppväxten helt saknar betydelse, det är enbart arvet från den från 2-årsåldern frånvarande fadern som styr sonens vuxna liv. Föga trovärdigt.

Egentligen är Hulken skapad i ett tidigt sextiotal då kritiken mot kärnvapen började växa enligt Christian Schremser, läs allt han skriver här. Det märks dock inte mycket av det i filmen.

Lappland Odyssey

Betyg: 2 monument

Här och där en och annan ren, men mest snö, massor av snö, nattliga vintervägar och ännu mer snö. Ganska enformigt. Självmord, sprit och snöskotrar. Nakna ryssar med skjutvapen och finska schlagers. Ensamhet, minusgrader och lakoniska skämt. Tröttsam exotism. Men värst är känslan av att män är från någonstans ett par mil från Rovaniemi och kvinnor, ja de är varelser från ett helt annat solsystem, Sverige till exempel. Sällan har manlig ensamhet varit så befogad!

Bakom eländet lyser stundtals grunddragen i Odysséen fram, det fungerar så där bra, men bättre än resten.

För dig naken

Betyg: 4 monument

Så enkelt skildrat, det som är det svåraste av allt; kärleken och att leva tillsammans. Så svårt skildrat, det som är det enklaste av allt; kärleken och att leva tillsammans. Lars från Värmland och Junior från det inre av Brasilien, hur ska deras liv tillsammans bli möjligt? På något vis blir det det, bortom språket, bortom ensamheten och paniken, bortom gränser och begränsningar. Det är vackert och på något vis mycket enkelt: "Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag" (Rut 1:16)

... eller som Lars säger "Så försöker vi med ett liv med blomkrukor och allt. Och kärlek."

John Carter

Betyg: 3 monument

Från det amerikanska inbördeskrigets slutskede kastas kapten John Carter tvärs genom rymden till planeten Mars och blir en omisskänlig del av amerikansk subkultur. Här finner vi ljusseglatser, marsprinsessor, sexbenta riddjur, fyrarmade Tharker, gigantiska vitapor och någon sorts halvgudomliga varelser som kan skifta skepnad. Halvspännande och ganska snyggt gjort trots de träaktiga karaktärerna.

John Carter är en ofrivillig krigare, en ensamvarg som blir kollektivets räddning - enslingen som överger jorden för kärleken, för att på så sätt besegra den död han där bevittnat. Här möter gudarnas utvecklingspessimism en framtidstro byggd på fred och kärlek - egentligen ett helt ok budskap om det inte kändes så könsstereotypt. Teologiskt visar det sig att föraktet för svaghet leder till tyrannens fall (Ord 29:7).

Det är en klassisk matinéfilm och det förvånar inte att författaren till de ursprungliga böckerna om John Carter (första boken kom redan 1917!) är skrivna av Edga Rice Burroughs, mannen som skapade Tarzan.

Intressant är att disneyslottet i filmens inledningssekvens är färgat rött som planeten!

Moonrise Kingdom

Betyg: 5 monument

Byggde du kojor som barn? Minns du i så fall den där känslan av att skapa en egen värld, eller ett eget land, runt kojan. En plats där du fick vara fri och ingen annan kunde störa. Moonrise Kingdom är det landet.

Med Noaks ark som ursprungsberättelse rymmer två barn från hemmet respektive scoutlägret för att mötas i fred och bygga sitt eget liv, långt bortom alla andras blickar och regler. Tänk noaberätteslen som en berättelse om adolescensen, först uppbrottet från barndomen då ingen förstår, sedan stormarna och den osäkra tiden då identiteten ställs på prov, därefter grundstötningen, fast mark under fötterna och möjligheten till ett annat liv.

Det är teatralt och konstruerat, till och med träden och stenarna i forsen känns ditlagda eller designade. Men det är så oerhört mänskligt. Jag tror aldrig att jag sett en film som tagit barn på ett så stort allvar. Och det var länge sedan jag såg en film som var så snygg. Det är mycket roligt, det är mycket allvarligt. Det är fantastiskt bra.

Journey 2 the Mysterious Island

Betyg: 1 monument

Ungdomar (en pojke och en flicka), hamnar tillsammans med sina udda fäder på mystisk ö fylld av små elefanter, gigantiska insekter och märkliga växter. Ön går under, tycke uppstår, de räddar sig. Slut!

Uselt från början till slut, men någonstans i bakgrunden lurar Jules Verne med de goda historierna som denna soppa är baserad på. Huvudpersonen kallar sig vernian, dvs hängiven beundrare av just Jules Verne och det enda intressanta är hans bokstavstro. Då och då citeras Jules Verne med kapitelhänvisning som vore det bibeltext - det är lite kul, men ger en fadd smak i munnen då den konservativa moralen i relationen barn - fäder just känns igen från bokstavtroende bibelsammanhang. Även om huvudpersonen beskriver sig som vetenskapsman så är det hans bokstavstro som räddar dem.

Läs Jules Vernes romaner istället. Fantastiska berättelser, välskrivna och spännande. Allt som detta inte är.

Carlos

Betyg: 4 monument

Det är mycket vapen, mycket kroppar och mycket våld. Många bilar som kör upp till hotellentreér i städer i det som brukar kallas arabvärlden. Mycket cigaretter och en del helrör blended whisky. Men framförallt är det mycket politik. Politik på franska, spanska, ryska, engelska, arabiska... Fascinerande med en film där huvudpersonen obekymrat talar spanska, engelska och franska och lite arabiska på slutet. Bäst är diskussionen om revolutionär strategi på spanska där orden smattrar som de kulsprutpor som senare används just i revolutionärt syfte.

... eller? För det är filmens stora fråga. Handlar 70- och 80-talens politiska terrorism om politik och revolution eller handlar det om enstaka personers hämndbegär/äventyrslystnad. Det är svårt att förstå hur våldet som motiveras utifrån de mångas behov kan rättfärdigas när det ständigt utförs av en handfull personer. Här finns inget kollektiv och inga massrörelser, bara mycket våldsbenägna enstaka personer som säger sig bekämpa kapitalismen och kämpa för palestiniernas sak. Tragiskt.

Världsmästardans

Betyg: 5 monument

Läs mer här!

Cowboys & Aliens

Betyg: 2 monument

Vad handlar detta om? En mycket märklig historia om rymdskepp med Aliens som söker efter guld i Arizona under sent artonhundratal. Halvspännande, men det måste väl handla om något annat... Kanske om modernitetens kvävande individualism och känslolösa teknik ställd mot "den gamla tidens" kollektiva sammanhållning och tydliga patriarkala relationer. Teologiskt kan det tolkas så, med en gammaltestamentlig början kretsande kring hämnd och rättfärdighet. Så småningom dyker dock en tanke upp som nog mer hör hemma i modern lutherskt tänkande än i 1800-talets Amerika: det handlar för den enskilde människan att "inse Guds närvaro" i sitt liv. Som svar på det påståendet lyckas den tvivlande Doc att skjuta ner, inte målet, men nog tavlan. Ett tydligt mått på individualismen, att lyckas utan för de traditionella ramarna. Egentligen är det så rymdmonstren besegras till slut.

Så moraliskt bakåtsträvande, men teologiskt modern. Kan det vara så?

Elena

Betyg: 4 monumet Om Återkomsten av Andrej Zvjagintsev var ett mästerverk så är Elena av samme regissör en mycket bra film. Undertiteln skulle kunna vara "ger pengar lycka". Och svaret är oss givet, men utan att förenkla de komplicerade relationer som beskrivs. Det ät som ett kammarspel med mellanakter där huvudpersonen åker genom ett deprimerande storstadslandskap, från den ena hemmet (scenen) till det andra. Bilderna är magiskt vackra, och ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag tycker mycket om det. Tempot är långsamt, ibland helt stillastående. Men musiken är desto mer dramatisk och föregriper handlingen. Precis som det olycksaliga kråkkraxandet inledningsvis.

En oväntad vänskap

Betyg: 3 monument Det är en fin film som en gott kan ägna ett par timmar åt en torsdagskväll, men jag tror inte den kommer dröja sig kvar i minnet särskilt länge. Detta trots det allvarliga anslaget och den oväntat fina vänskapen mellan den helt förlamade Philippe och den allt annat än stillastående Driss. De båda männen behöver varandra. Philippe behöver Driss livslust och fysiskhet, och Driss behöver Philippes allvar och intellektualism. Men jag tror att det är för lättköpt på något sätt. Man träffar man som har de egenskaper man själv saknar, tycke uppstår och därmed, inte så oväntat, vänskap.

Köttets lustar

Betyg: 4 monument

Först tycker jag det är segt och lite långtråkigt. Jag funderar flera gånger på att stänga av dvd-spelaren och läsa en bok istället för att se filmen klart. Men så, efter drygt en halvtimme, blir jag helt uppslukad av Víctors livshistoria som innehåller så många bottnar trots att han bara är 26 år. Men kanske är det så när man föds på en buss mitt under värsta Franco-tiden, en tid då ingen vågar gå ut på Madrids gator om kvällen. Kontrasten mellan inledningsscenens tysta och öde gator och det myller av liv som präglar staden i slutscenen blir extra påtaglig eftersom de båda scenerna också innehåller vissa likheter.

Men innan dess är det kärlek och passion på liv och död. Och komplicerade relationer. Och hemligheter som avslöjas och får betraktaren att revidera sin uppfattning av huvudpersonerna. Och rullstolsbasket, med en ung Javier Bardem som måste ha tränat i månader för att kunna köra rullstolen med de rätta knyckarna över basketplanen.

I jämförelse med de andra Almodóvar-filmerna som jag skrev om häromveckan är denna inte lika estetisk och har inte samma fantastiska kulisser och scenerier. Men det finns ett par godbitar och även några himla snygga kameravinklar.

Palme

Betyg: 4 monument

Det är många oknäppta överrockar, många cigaretter, många intensiva blickar och förvånansvärt många stunder med barnen. Allt detta är väl en del av moderniteten, för det är filmens egentliga tema (liksom i Henrik Berggrens palmebiografi "Underbara dagar framför oss" som filmen bygger på). Modernitet, men också människovärde. Människans rätt att vara människa, fri från förtryck och jämställd med andra i ett modernt samhälle. I grunden en mycket kristen tanke, Kristendomen som trots allt bär på en stor potential för det moderna, dvs utveckling, framsteg, möjligheter och en grundläggande syn på människan som okränkbar.

Vackrast är Olof Palmes försvar av transportarbetarbasen Hans Ericson när han hängs ut av pressen för sin spanienresa: "När alla ropar korsfäst, korsfäst kan man inte ropa med pöbeln. Jag försvarar inte vad han gjort, men han är en skröplig människa precis som vi andra." Ett mycket kristet uttalande. Jesus säger i Johannesevangeliet: "den av er som är fri från synd skall kasta första stenen..." (Joh 8:7) Jag minns själv hur vi hånade Hans Ericson i min ungdom, det kastades en del sten då...

Tystnaden i salongen är påtaglig när de sista eftertexterna rullat färdigt, ingen tycks vilja gå därifrån. Det är gripande i sig.

Kika

Betyg: 4 monument

Kika är en film av Pedro Almodóvar som jag inte har sett tidigare. Men jag blir förförd. Den har, trots sina våldsamheter, en lätthet som inte är innehållslös. Kika är en godtrogen och levnadsglad kvinna som först gör mig irriterad med sin barnsliga röst och sitt utstuderade sätt. Men vartefter filmen fortskrider blir jag mer och mer imponerad av hennes person. Hon är den enda ärliga människan, och det är kanske därför hon blir skändligen utnyttjad. Trots detta går honmed högburet huvud mot nya mål i livet. Men innan dess blir hon lurad av i princip alla omkring henne och indragen i sin pojkväns styvfars skumma affärer, som visar sig vara betydligt mer grymma och otäckare än vad vi från början kunnat föreställa oss. Kika är en snygg film. Full av läckra scenografier och kläder - förutom Kikas klänningar så gillar jag Ramóns 90-talsskjortor. Musiken är bra och de utflippade tv-inslagen har en slags inbyggd absurd realism. Och den väcker frågor om bl a makt och mod och ärlighet. En klart bra och sevärd film. Det är ju också ganska humoristiskt att huvudpersonens namn på svenska betyder "titta i smyg" samtidigt som en voyeur spelar en betydelsefull roll i detta kammarspel.

Tala med henne

Betyg: 5 monmuent

Jag har svårt att tänka mig en film som på ett mer komplext sätt ställer frågan om människovärde och integritet på sin spets. Det är oerhört intressant att se om denna välgjorda och mycket intressanta film, och vore det så att jag undervisade om etiska frågor inom sjukvården så skulle jag använda Tala med henne i min undervisning. Här finns alla de svåra frågorna, men inga enkla svar. Istället tvingas vi se när Benigno masserar den medvetslösa Alicia lår på ett alltför intimt sätt samtidigt som han talar med henne om allt det hon tyckte om när hon levde ett aktivit och medvetet liv. Det är svårt att tycka illa om Benigno, och frågan är vad han egentligen gör för fel? På vilket sätt kränker vi en annan människas integritet?

Filmen kretsar kring de två kvinnorna Alicia och Lydia, som båda hamnar i koma, och de två männen, Benigno och Marco, som fascineras av dem. Men det finns många olika berättelser. Det är också historien om Marco och hans dragning till människor med mörka hemligheter. Och om tjurfäktaren Lydias desperation. Och om Benignos isolerade liv och hans kärlek till Alicia. Och om dansen (Geraldine Chaplin spelar f ö en magnifik danslärare). Och om livet och kärleken och livets stora frågor. Och om människans förmågan till medkänsla och sorg. Många tårar är det. Dessutom är det en oerhört vacker film. Vackert foto, vackra bilder.

Inledningen i Tala med henne är efter det att jag har sett Win Wenders fantastiska film om dansaren Pina Bausch ännu bättre än jag tyckte den var första gången. Benigno och Marco möts nämligen just när de ser en dansföreställning av och med Pina Bausch. Förutom dans, tjurfäktning och livets stora frågor finns också en fanatstiskt vacker scen där Caetano Veloso sjunger Cucurrucucu paloma. Observera, att i det youtube-klippet som jag har länkat till så framställs filmen som en kärlekshistoria mellan en man och en kvinna, vilket förstås är en alltför enkel beskrivníng av den här fantastiska filmen.

The future

Betyg: 3 monument

Jag tyckte om Me and you and everyone we know (2005) av Miranda July. Den här filmen av henne är inte lika rolig och har ett mycket allvarligare anslag. Det är en fin film, men lite tråkig. Men nånstans i mitten börjar jag se den som en dansföreställning snarare än en film. Och då händer något. Jag förstår att det Miranda July vill skildra är ett inre tillstånd. Rädslan för framtiden och för att leva sitt liv fullt ut. Rädslan för att stelna i en relation och samtidigt rädslan för att ge sig hän i en relation. Stora frågor som vad gör vi med våra liv och vad är egentligen meningen med alltihop skildras på ett tafatt, ömt och väldigt berörande sätt.

Starkast intryck gör en scen där Sophie, spelad och dansad av Miranda July själv, kryper in i f d pojkvännens gula t-shirt (och då menar jag verkligen kryper in i, dvs gömmer sig i den som i ett litet bo) och dansar hela sin vilsenhet i livet.Det är särtsamt, humoristiskt och vackert på samma gång. Och kanske skulle filmen vunnit på fler scener som den här? Nu finns istället en fiktiv talande katt med under hela filmen, vilket mest är tramsigt och svårbegripligt.

Den siste mammuten

Betyg: 2 monument

Låt mig erkänna det från början, jag är tveksam till det höga betyget 2 monument. Men The Guardian gav faktiskt den här kalkonrullen 4 av 5 stjärnor. Ganska obegripligt, men också lite intressant. Vad tyckte den recensenten var så bra med filmen? Jag läser recensionen med stor behållning, och inser att det finns kvaliteter som jag inte sett. Men höja betyget? Nej, det är redan för högt.

Det jag tyckte om, och som gör att den faktiskt får 2 monument och inte bara 1, är skildringen av den helgalna brorsdottern med sina fasansfulla konstverk. Hon är inte bara galen utan också levnadsglad och omtänksam. Ett fint porträtt av en människa med en avvikande personlighet, som inte främst gestaltas som psykiskt sjuk utan som en medmänniska med kärleksfulla egenskaper. Och jag gillar också en sekvens av någon sorts absurd mindfulness, där brorsdottern spelar en viktig roll, som är förlösande för Mammutens självkänsla och välbefinnande.

Ja, jag inser att det inte låter riktigt klokt. Men jag tror inte att det här är en riktigt klok film. Den ter sig inledningsvis realistisk, men blir mer och mer skruvad och absurd vartefter resan med den gamle motorcykeln (Mammuten) pågår. Men egentligen är det Gerard Depardieus nyligen pensionerade slaktare som är själva mammuten. Stor och känslomässigt nedisad som ett förhistoriskt elefantdjur. Förresten är hans hustru i filmen, spelad av Yolande Moreau (som även gjorde Séraphine), faktiskt mycket bra!

Barbara

Betyg: 4 monument

Det handlar om frihet, inte så mycket frihet från som frihet till. Inte friheten att få slippa - att till exempel inte arbeta och bara leva som någons hustru - utan friheten i att i sitt arbete kunna förändra människors livsvillkor trots allt motstånd. Inte friheten att få välja vem som är ond och vem som är god, utan friheten i att ta emot de människor som faktiskt kommer i ens väg. Jag menar att det är en variant av en kristen människas frihet. Ansvar och frihet som följer varandra så tätt ihop.

Det är en stillsamt filmad film, där mycket sker i ansiktena på huvudpersonerna. Deras slutna hårdhet krackelerar under filmens gång, och öppenheten i slutscenens ansikten stannar kvar hos mig.

Mycket cyklande i motvind, trista östtyska lägenheter och sjukhusluncher. Bra!

Princess

Betyg: 3 monument

Utnyttjade barn, utnyttjade människor. Pornografi, pengar och droger. Det är en gräslig historia om August som hämnas sin systers död inom porrindustrin. Värst av allt är att systerns femåriga dotter Mia blir hans följeslagare, en lillgammal, sexualiserad nemesis. August drivs av hat och skuldkänslor och hans hämnd blir fruktansvärd, mycket värre än han tänkt sig.

Filmen skulle inte ha kunnat göras om den inte var animerad, det gör våldet och grymheterna möjliga att ta del av. Och filmen skulle nog inte vara lika intressant om inte August var präst. Prästkragen i de inledande scenerna är inte bara en snygg grafisk effekt, utan den fördjupar filmens moraliska diskussion om hämnd, våld, hat och skuld. När August gått i en fälla och ställs inför beväpnade gangsters parafraserar han Jesu ord på korset "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Mark 15:34). När blodbadet är över kanske det är så att Gud faktiskt övergivit honom. På så vis blir hämnden möjlig...

Det är en effektivt driven berättelse med spännande blandning av animation och skakiga videofilmer. Men slutets försoningsscen ger mest en fadd bismak i munnen.

Searching for Sugarman

Betyg: 5 monument

Vilken är en människas egentliga identitet? Drömmen som en gång fanns, det som borde ha blivit eller det som faktiskt blev? Filmen om Sixto Rodriguez kunde ha blivit en sorgesång över det som aldrig blev, kanske inte så mycket över förlorade drömmar som över det som borde ha blivit, öven den uteblivna succén, över berömmelsen som aldrig kom. Istället är det ett finstämt porträtt över en människa som tycks fullt nöjd med ett liv som grovarbetare i Downtown Detroit.

Det märkliga är nog inte att han utan att veta om det blivit superstar i Sydafrika, utan det märkliga är hans ödmjukhet inför livet. Utan bitterhet kan han se tillbaka på sitt liv som grovarbetare, när det hade kunnat vara något helt annat. När hans fans tagit för givet att han varit död sedan länge blir turnén i Sydafrika 1998 en uppståndelseturné och det finns något mycket evangeliskt över både honom och berättelsen om hans liv.

Bäst är arbetskamraten från byggfirman som oerhört poetiskt beskriver en konstnär i arbete när han berättar om Rodriguez dagliga slit som rivningsarbetare. Vad ska man med berömmelse till när man kan bära ner ett kylskåp från tredje våning iklädd frack!

Catwoman

Betyg: 1 monument

Kan det vara en sorts feministisk film? Här finns ju en kvinnlig actionhjälte, en kvinnlig skurk och töntiga manliga stafflagefigurer? Nej, det är för mycket av new-age filosofi om att vara sann mot sig själv och det är mycket tveksamt om Halle Berry i sin tajta läderdräkt bekämpar skönhetsindustrin av ideoligiska skäl, för sina medsystrars skull.

Det är från början en alltför uppenbar historia och den är minst lika illa spelad som den är skriven.Till och med katterna spelar illa. Bäst är introt under förtexterna, trist bara att det visar sig vara ett klipp ur filmen. Stod bättre för sig själv.

The Dark Knight Rises

Betyg: 5 monument

Jag har skrivit om de grånande herrarna förut (se "Batman Begins"). Nu får de stå tillbaka för barnet.

I centrum står ett barn, Ett barn som Batman måste följa. Vem barnet är visar sig vara ödesdigert. Med tanke på barnets identitet blir jesusorden i Matteusevangeliet intressanta, för de gör något med kategorierna ond/god: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup". Det är kanske inte medvetet, men havets djup finns där, kvarnstenen också men i form av en neutronbomb (inte helt olik en kvarnsten, faktiskt). Men, vem är då god?

Hela situationen i Gotham med uppror och revolutionsdomstolar komplicerar frågan om just ont/gott. Det gör filmen mycket intressant och mångfasetterad. En läsvärd kommentar ger Slavoj Zizek i New Statesman.

The Dark Knight

Betyg: 5 monument

Kampen står mellan anarki och ordning, mellan kaos och kosmos. Precis som i vår skapelseberättelse. Och nog hänger det ihop. När ordningen segrar sker det på bekostnad av tillhörigheten till det trygga livet. Liksom i Bibelns berättelse om Eva och Adam som måste lämna tryggheten i Edens lustgård för att civilisaionen skall kunna bli möjlig (1 Mos 3:23), måste Batman lämna den samhälleliga gemenskapen för att inte kaosmakterna ska segra. I vilket fall handlar det om grundläggande mänskliga erfarenheter som hopp, oro, mod och en sorts solidaritet mitt i allt våldet och kaoset. Den största triumfen är när Jokerns experiment med de två båtarna som ska spränga varandra inte riktigt faller ut som han tänkt. Den som bara räknar med kaos kan inte tänka sig solidariteten som en möjlighet. Det är också därför hämnden inte är en framkomlig väg.

I övrigt är nog Jokern bland de mest otäcka man kan tänka sig. Lysande, levande skådespeleri av Heath Ledger mot en fyrkantig, tillknäppt Christian Bale. Kaosmaktena har bättre rollfigurer!

Batman Begins

Betyg: 5 monument

"Hämnd är inte rättvisa". Det är en av grunderna för ett humanistiskt rättsväsende. I teologisk tradition ställs ofta en gammaltestamentlig hämndlystnad mot det nya testamentets evangelium. Riktigt så enkla och svart-vita är nu inte Bibelns berättelser, så när Bruce Wayne vägrar att låta Gotham gå under trots all den ondska staden rymmer så är han i gott sällskap med den gammaltestamentlige Abraham när denne förhandlar med Gud om att Sodom ska räddas (1 Mos 18:23-33). Empatin är viktigare än hämnden.

Det är snyggt. Det är politiskt korrekt - vilket i sig är helt underbart! - och det är spännande. Medan bilarna jagar, hjälten flyr över hustaken och slagsmålen snabbt avslutas, så pågår diskussionen om huruvida ändamålen helgar medlen, idealism contra defaitism, ondskans natur och den samhälleliga misärens ursprung. Det är både politiskt och teologiskt intressant.

Men bäst är att de två personer som skapar Batman (betjänten Alfred och ingenjören Lucius Fox), de som gör så att Bruce Wayne kan genomföra sin kamp för ett mänskligare Gotham, är bägge i pesnionsåldern. Här tar åldern ut sin rätt. Heder åt ett sådant ålderstänkande!

Another Earth

Betyg: 3 monument

En "andra jord" närmar sig vår. De undersökningar som görs visar att det rör sig om en planet som inte bara liknar, utan också är vår jord! En kopia, eller en spegelbild? Eller kan det som hänt här få en annan utgång där...? En sorts science-fiction historia där själva "science"-delen egentligen bara finns i bakgrunden som en möjlighet. Rätt bra gjort. Det ger historien en referensram som den inte annars skulle få.

En romantisk historia om skuld, förlåtelse och eventuell försoning. Stilla berättad med grått och brunt som dominerande färger. Sympatiskt, lite tråkigt och alldeles för platt slutscen, men intressant för att den faktiskt skildrar en städerskas arbete ganska ingående (oväntad realism!).

Sherlock Holmes: A Game of Shadows

Betyg: 4 monument

I grunden en kritik av vapenindustrin och de som tjänar ekonomiskt på den katastrof kriget innebär. Sherlock Holmes är mer actionhjälte än tidigare, men med stor charm och för en god sak. Professor Moriartys plan är att påskynda krigsutbrottet och på så vis tjäna stora pengar på sina vapenfabriker. En plan som går i stöpet när både han och Sherlock störtar ner i avgrunden under en fredskonferens i Schweiz. Dessförinnan har damer fallit av tåg, romer hjätemodigt ridit över gränsen, Watson gift sig och tåg exploderat. Egentligen bara yta och spänning, men snygg yta och god spänning - så gott som något!

Bäst alla kategorier är Stephen Fry som Sherlocks bror Mycroft Holmes (se bilden). Udda och än mer exentrisk än sin lillebror.

Psalm 21

Betyg: 3 monument

Filmiskt är det kanske inte så lyckat, stolpig dialog, för mycket otäcka ansikten i mörkret och ödesmättad norrländsk landsbygd. Men teologiskt är filmen intressant. Här möts vad man lite vulgärt kallar en nytestamentlig och gammaltestamentlig gudssyn. Gud som kärleken eller Gud som hämnden. Det märkliga är att de möts i form av två Psaltarpsalmer: Ps 21 och Ps 65, vilket ju innebär att det inte alls handlar om en ny- respektive gammaltestamentlig motsättning, utan en motsättning i bilden av Gud sådan hen framställs i Bibeln överhuvudtaget.

Sedan kan en teolog ju glädjas åt en film där predikan så tydligt står i centrum, och en får väl ha överseende med att prästen lämnar ifrån sig fel symbol på prediksstolen i slutscenen - den lilla plastbiten som vi kallar prästkrage har ingen symbolisk tyngd, han skulle ha lagt ifrån sig stolan.

Det är en otäck film, men Henriks demoner är inte alls så otäcka som verkligheten. Det gör filmen i viss mån otäckare, men viktigare.

Pianisten (The Legend of 1900)

Betyg: 3 monument

Under de första dagarna av år 1900 föds en pojke ombord på atlantångaren the Virginian, troligtvis av immigranter. Men när alla gått i land i New York blir pojken ensam kvar. Han tas om hand av eldarna och uppfostras djupt ner i skeppets maskinrum, nära dess hjärta. 1900 blir hans namn. Märkligt nog är han ett underbarn när det gäller pianospel och blir kvar i fartygsorkestern under resten av skeppets levnad. Omhuldad och beundrad för sitt spel är han ändå en ensam människa, utan släkt, utan historia, utan personbevis - hela livet lever han på båten och går aldrig i land. Istället lever han på andra människors berättelser, som han illustrerar på sitt piano. Det är stillsamt, vackert, men ganska klichéartat. Hans vän trumpetaren i fartygsorkestern berättar historien långt senare, vilket i sin tur spär på den nostalgiska och romantiska känslan.

Den ensamma trumpeten i inledningens pantbank följs senare av det ensamma pianot. Vackert, melankoliskt, men ganska tomt på annat. Här finns en antydan till en diskussion om normalitet, men det blir inget av den tråden. Synd.

Bäst är namngivningsscenen nere i maskinrummet där förslagen på namn haglar från alla håll, oförskämt, rått och hjärtligt.

Prometheus

Betyg: 4 monument

Ett rymdskepp ger sig av för att söka de varelser man tror är människans skapare. Bland forskarna finns både troende och tvivlare - troende och tvivlande på både vetenskapen, uppdraget och något annat än utomjordiska varelser som människans ursprung. Elisabeth Shaw, Noomi Rapace, sticker ut med sitt kors runt halsen och sin tro. Samtidigt är det hon som räddar historien vidare. Kanske just tack vare sin tro.

Det är snygga rymdskeppsinteriörer och läskiga slemdroppande tentakler, utforskade grottgångar och märkliga utomjordiska skulpturer, en direkt obehaglig kirurgimaskin och en sorts orgel som framkallar nya världar... Spännande och ganska otäckt sammantaget, men intressant som en del i debatten om tro och vetenskap.

Bästa citatet: "Landa därborta, för Gud skapar inga räta linjer" - när de på den övergivna planeten ser en sorts spår av civilisation.

Merlin

Betyg: 2 monument

De fula är inte bara fula, utan också elaka. Och det värsta som kan hända är att bli ful. Så skulle man kunna sammanfatta denna trista soppa på en fantastisk berättelse med goda skådespelarnamn. Merlinfiguren är spännande: trollkarlen som hjälper Arthur att dra svärdet ur stenen, en representant för den gamla magiska tron som hjälper en kristen kung att inte bara bli kung utan också att söka Den heliga Graal. Och visst finns det temat med. Så bortsett från skönhetens nödvändighet kan man se filmen som en berättelse om sekularisering, om hur de gamla gudarna tappar makt - inte i första hand till kristendomen utan till individualismen. Intressant i viss mån, men nog relativt ohistoriskt. I vilket fall för långt, för tråkigt, för patetiskt, disneyartat och pastellfärgat.

Värst är att inte ens ålderdomen får finnas, utan den trollas bort på slutet till förmån för den unga människans bildskönhet.

Prinsessan Mononoke

Betyg: 4 monument

En prins på en röd hjort. En prinsessa på en varg. Hon uppfylld av hat och hämnd, han uppfylld av att häva sin förbannelse. De möts mitt i kriget mellan människorna och naturen. Här anfaller vildsvinsguden med sin armé av desperata vildsvin, här försvarar före detta prosituerade sig mot både samurajer och naturväsen. Striderna är oförsonliga, det handlar om att vinna eller försvinna. Mitt i striden försöker prinsen finna någon sorts väg till försoning.

Det är spännande, allvarligt, oväntat och väl skildrat - där ingen är helt igenom ond eller god. Gudar dör, människor dör. Livet fortsätter ändå. Försoningen mellan människan och naturen är inte möjlig fullt ut, men prinsen och prinsessan fortsätter att träffas - dock utan att leva tillsammans. Hoppfullt ändå!

Beginners

Betyg: 2 monument

Sorgen bär filmen igenom. Sorgen över pappans död. Sorgen över mammas missriktade kärlek till pappa. Sorgen över de egna misslyckade relationerna. Det är bra. Sorgen är bra och bärande. Men inget annat är särskilt bra, förutom Christopher Plummer som den homosexuella pappan (och pappans hund Arthur!). Det är alldeles för förutsägbart, för många gånger som luggen stryks ur pannan. För tråkigt helt enkelt.

Det som sticker ut är minnesbilderna av mamman som vore värd en mycket intressantare son än Ewan McGregor. Hon är fylld av en sorglig anarkistisk humor som är ovanlig hos kvinnor. Mer av henne!

Vi har en påve

Betyg: 4 monument

En vacker berättelse om att åldras och att ställas inför uppgifter vi kanske inte klarar av. Men nog mest en berättelse om katolska kyrkan och dess brist på förankring i vanliga människors liv. Om det vet jag inte så mycket, mer om att åldras och att ställas inför svåra val kan jag ha en aning. Bortsett från den fåniga volleybollturneringen mellan kardinalerna, så talar filmen ett behagligt långsamt språk. Stilla och vackert får vi följa den nyvalda påvens vånda inför sitt uppdrag. Vem skulle inte bäva inför att vara Guds ofelbara representant bland människorna?

Bäst är det mänskliga perspektivet, de märkliga kardinalshattarna och den ständiga uppmaningen till förbön.

Immortals

Betyg: 1 monument

Kanske handlar det om modernitet och om sekularisering? Det är bronsålder när Hyperion släpper lös titanerna och gudarna dör i kampen mot dem. Det är mycket sorgligt, men kanske är det nödvändigt. Theseus är då den moderna människan, visserligen med gudarna på sin sida. Han segrar till slut, herdepojken som blir befälhavare. Kämpen som besegrar både Minotauros och labyrinten - list hör moderniteten till. Historien kan börja!

Men kanske är det bara en usel äventyrsfilm som tar sig själv på alldeles för stort allvar med en trist färgskala, patetiska dialoger och mängder med anakronismer.

The Tree of Life

Betyg: 2 monument

Det börjar med ett bibelcitat ur Jobs bok (Job 38:4,7), om människans klagan inför Gud och Guds svar. Detta blir en sorts återkommande tema, de stora frågorna till Gud om varför, men svaren uteblir. Ändå tror jag regissören menar att svar ges i filmen genom de oerhört pretentiösa bildspelen om allt från solstormar, Saturnus ringar, dinosaurier och vulkanutbrott till celler som delar sig. I naturen, genom skapelsen talar Gud till oss människor. Problemet är att där finns ingen nåd, även om det talas högtidligt om nåd inledningsvis. Nåden har med Kristus, med ett relationellt förhållningssätt till Gud att göra. Gud som faktiskt delar våra mänskliga villkor, inte Gud bortom mänskligheten, dold i naturens oerhörda kraft. Resultatet blir natur contra nåd och, skulle jag vilja säga, religion contra kristendom. Det är nog inte meningen, men det känns rejält omodernt, konservativt och okristet.

Bortsett från den pretentiösa gudsskildringen är det en fin barndomsberättelse från amerikanskt femtiotal med auktoritära fäder (Brad Pitt med utputande underläpp) och milda mödrar. Men det förmår inte väga upp de patetiska bildsvallen och den tröttsamma new age-musiken. Plus dock för de snygga femtiotalsvillorna!

The Music Never Stopped

Betyg: 2 monument

Om minnet och musiken. Hur musik kan hjälpa oss att minnas. Men också om föräldrauppror, sextiotal och konsekvenserna av att se respektive inte se The Greatful Dead live. En intressant historia som bygger på en essä av Oliver Sachs, men en ointressant film. Trots ett magnifikt soundtrack så lyfter det aldrig. Alltför sentimentalt. och trots de konflikter som skildras alltför konflikfritt. Mer känsla av TV-film än något annat, lite sämre än "riktig" film, lite sämre filmat, lite sämre spelat, lite sämre färgsatt, småtrist på många sätt... och utan att man egentligen förstår storheten hos The Greatful Dead.

Marie Antoinette

Betyg: 4 monument

Jag såg Marie Antoinette av Sofia Coppola när den gick på bio. Det är några år sen, men jag minns filmen väl. Jag minns också att jag inte var så särdeles förtjust. Jag förstod varken filmen eller huvudrollskaraktären. För några dagar sedan skrev Maria om filmen på sin blogg. När jag läser det hon skriver får jag nya tankar om filmen. Maria får mig att se filmen både ur ett historiskt perspektiv och som en kommentar till dagens samhälle. Och flera år senare tycker jag att det är en mycket bättre film än jag tyckte när jag såg den. Så kan det också vara.

Citronträd och motorolja

Betyg: 3 monument

Vackert om att åldras och att behålla sin dröm. Med pojkaktig charm spelar Anthony Hopkins Burt Munro, nyazeeländare som i slutet på 60-talet slog hastighetsrekord med sin mer eller mindre hembyggda motorcykel. Ett fint porträtt av en man som  lever sin dröm trots att omgivningen tycker att han är för gammal och för gammalmodig. Men det blir lite för bra, för många kyssar genom nervevade bilrutor, för mycket naiv pojkaktighet, för sentimentalt helt enkelt. Ändå är det en fascinerande historia som är välberättad och vackert filmad: av naturliga skäl mängder av panoramabilder över platta landskap (för att köra riktigt fort måste underlaget vara plant).

Bäst är ändå den bild av Amerika som visas upp. En transvestit, en gammal indian och en ömhetstörstande änka är de som får introducera landet för nykomlingen Burt. Det ger en spännande amerikabild.

Attack the Block

Betyg: 4 monument

Tänk dig Fem-böckerna; men i en av södra Londons betongförorter, och tänk läskiga utomjordningar. Tänk bort alla scener med mat och lägg istället till fyrverkerier. Se där, Attack on the Block! I grunden en mycket brittisk film med Enid Blyton i botten, socialrealistisk i viss mån, samhällskritik uppblandat med en rätt drastisk humor.

Bortsett från storyn som är mest fånig handlar det om lokalpatriotism och förortsautonomi "Here on the block we manage on our own", men också om vad som händer när hierarkierna blir omvända. Aliens anfaller ett förortsområde och det lokala, smått fåniga ungdomsgänget står plötsligt som de enda möjliga hjältarna. Polisen jagar fel personer och de riktiga gangstrarna begriper inget. Men det handlar också om ansvar och att ta konsekvensen av ens handlingar. Egentligen om att växa upp. Kanske är det så att när Moses i slutscenen sitter med handklovar i polisbilen har han blivit vuxen - fastkjedjad i vuxenlivets ansvar - och det han då gör är att han för första gången i filmen ler. Det är inte farligt att bli vuxen!

Fint med eumoppar och cyklar istället för bilar i jakten på och av de utomjordiga.

United

Betyg: 4 monument

Fotboll, femtiotal och brittisk arbetarklass. Kan det bli bättre? Möjligt, men det här är mycket bra. Stark närvaro hos de unga spelarna i Manchester Uniteds A-lag som slog både engelska ligan och de europeiska storlagen med häpnad. Ett gäng unga män som både vill och vågar och på något vis lever efterkrigstidens framtidsoptimism, tills deras flyplan kraschar utanför München och större delen av spelarna omkommer. Arbetet med att bygga upp laget på nytt, att låta livet fortsätta, att våga spela igen och att våga vinna över döden är gripande och vackert i sin brunmurriga, brittiska arbetarklassfärgsättning. Sentimentalt, javisst, och alldeles underbart!

Bäst är när den assisternade tränaren förklarar för Bobby Charlton fotbolsspelarens plats i klassamhället på ett tomt Old Trafford. God sociololgi. Jag undrar om någon fotbollsspelare blir introducerad för sitt ansvar gentemot publiken på det viset nuförtiden.

Almost Famous

Betyg: 2 monument

Ungt skrivande. Rockmusik. Turnéliv. En alltför ung man (femton år!) får i uppdrag att följa ett rockband på deras turné och skriva ett reportage till Rolling Stone Magazine. Märkligt nog blir han deras förtrogne och de berättar sådant de inte berättar för andra journalister. Ännu märkligare är att historien bygger på regissörens egna upplevelser som mycket ung rockjournalist åt just Rolling Stone. Men det övertygar inte. William är alltför äppelkindad, musikerna alltför förtrogna, groupiesarna alltför moderliga. Det är också något i förgsättningen som gör att all autencitet tappas. För grällt och konstlat.

Men egentligen handlar filmen nog inte alls om musik, skrivande och turnéliv under tidigt amerikanskt 70-tal. Utan om en alltför neurotisk mamma och hennes försök att hålla kontakten med sina barn. Det är hennes oro som driver filmen framåt, en sorts urkraft som är mycket starkare än rockmusiken.

Vackrast är skivsamlingen som storasyster lämnar i en back under sängen när hon flyttar hemifrån. Där finns allt!

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

Betyg: 4 monument

En riktig äventyrsfilm. Jag vet att det slutar lyckligt, men det är ändå rejält spännande. Egentligen tycker jag inte om formen med de"halvmänskliga" animerade figurerna, men det är så bra gjort både i detaljerna och i själva regin att jag slutar strax att bry mig om överdrivna näsor och märkliga rörelsemönster.

Mycket följer seriealbumet men en del saker är tillagda, tex slagsmålet mellan de två lyftkranarna, i sig en intressant våldsgenre. Jag minns inte heller att misslyckandets svåra konst var så framträdande, men Kapten Haddock representerar det på ett fint sätt. Intressant är ju också att utan evangelisten Johannes skulle Enhörningens hemlighet aldrig ha lösts. Se där, nödvändigheten av god bibelkunskap!

Maktens män

Betyg: 4 monument

Temat är lojalitet. Vad innebär det att vara lojal?

Det är presidentvalskampanj i Ohio och staben kring den möjliga presidenten arbetar febrilt i kampanjens slutskede. Det innebär att på olika sätt "köpa" röster, att hitta ofördelaktigheter - må vara sanna eller osanna - om de andra kandidaterna, men framförallt en blind lojalitet med den egna kampanjen. Stephen är framåt, begåvad, ambitiös och intelligent - en framtidsman i den nya presidentens stab, om det inte vore för lojaliteten. Den snärjer honom mycket mer än man kan tro inledningsvis. Snärjer och förvandlar honom. Ganska otäckt, men spännande och intressant som en studie av hur ett ganska otidsenligt fenomen som lojalitet kan få en sådan tyngd.

The Green Hornet

Betyg: 1 monument

Vad är det egentligen som gör en superhjälte till just superhjälte? Hög moral, superkrafter, godhet (i viss mån), ett ärende, en kamp för någon annan, ett försvar av de svaga. Det finns ett visst mått av solidaritet och en förmåga att se bortom det egna som utgör kärnan i en superjältes handlande. Så är det inte med The Green Hornet, han har inte es några superkrafter - det är hans chaufför som har det - han är självgod och ganska inskränkt. Helt enkelt en trist typ. Det blir ingen bra film av det. Inte ens när det handlar om korruption i tidningsvärlden, inte ens det känns engagerande.

Gör något annat, se en bättre film!

Quadrophenia

Betyg: 3 monument

Det handlar om identitet. Att vara någon i gruppen, att få sin identitet genom grupptillhörigheten. Utan den är livet bara ett trist, dåligt betalt jobb och ett ännu tristare familjeliv. Jimmy lever ut när han klär upp sig i sina skärddarsydda kostymer, och kör scootern tillsammans med de andra modsen i sextiotalets Londonnätter. Men det räcker inte. Först när våldet också blir en del av identiteten kan han leva ut och då blir han rädd för vad han blivit. Gruppen kunde inte bära honom, idolen visade sig vara lika hunsad som han och när scootern långsamt faller över klipporna utanför Brighton är det också Jimmy som faller. Frågan är var han hamnar... men han har definitivt lämnat gänget.

Vackrast är havet om morgonen före kravallerna i Brighton, långsamt rullar vågorna in, tunga som smält silver - OCH Jimmys kostymer!

Upside Down: The Creation Records Story

Betyg: 4 monument

Ofta handlar musikdokumentärer om skäggiga äldre män som blir nostalgiska inför unga musikjournalister. Det blir sentimentala minnen och ganska ointressant. Filmen om Creation Records - det sena åttiotalets mest framgångsrika independent skivbolag - är helt befriad från nostalgi. Istället handlar det till stor del om misstag och kreativitet, om drogmissbruk och fantastisk framgång, om psykoser och katastrofer. Hela tiden följt av fantastisk popmusik: TV Personalities, Oasis, Primal Scream, Jesus and Mary Chain... all den musik som kom under sent åttotal och tidigt nittiotal som jag missade. Det är både spännande och tragiskt hur drömmar kan bli verklighet och verkligheten så småningom katastrofal.

Det vackraste är dialekterna, framförallt skotskan, där det berättas att amerikanerna knappt förstod mer än en tredjedel av vad Allan MacGee sa när han var där och förhandlade om miljonkontrakt - jag förstår dem!

Captain America - The First Avenger

Betyg: 3 monument

Det är något speciellt med amerikansk films ständiga återkomst till den lilla människans kamp för upprättelse. Kanske är det en del av "nationalkaraktären", eller åtminstone en del av självuppfattningen. Captain Americas existensberättigande är en del av det. Bara namnet gör ju honom till en nationalkaraktär. Om han inte vore den spinkiga, alltför korta grabben som alltid får stryk - så skulle han inte ha varit intressant för experimentet. Experimentet som gör honom till en superhjälte. Hans erfarenhet av svaghet gör honom stark till slut. Det är mycket paulinskt: "i svagheten blir kraften störst" (2 Kor 12:9). Samtidigt är han inte bara en vanlig hämnare, han är också utvald för att han följer den kodex som både Bamse och Pippi Långstrump följer: Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll!

I övrigt är det en ganska spännande film som utspelar sig i utkanten av andra världskriget, där asagudarnas magi får oanade konsekvenser. Tristast är färgsättning. Jag är tveksam till att 40-talet var så där gråbrunt i färgskalan...

Trollkarlen från övärlden

Betyg: 3 monument

Ungefär som att se en Harry Potterfilm, version 1.0. gjord för TV. Långsam, halvspännande, vackra landskap, mer prat än action och få effekter. Nu är böckerna av Ursula K LeGuin i sig bättre än Harry Potterböckerna, men filmen sämre.

Grunden är vad ödet gör med oss människor, hur det formar oss och hur vi faktiskt kan forma vårt eget öde. Vackert om vuxenblivande, mognad, ödmjukhet och den uppgift vi alla någonstans har i våra liv. Jungianskt har jag förstått med många laddade symboler. Men om du inte särskilt gillar skäggiga unga män i liten båt på öppet hav, så ska du nog hellre läsa böckerna. Det blir lite för mycket av den varan...

Judge Dredd

Betyg: 3 monument

Rättvisan står i centrum. Kan diskuteras hur den mår, men i det dystopiska samhälle som skildras är det "judges" som står för rättvisan och Joseph Dredd är den mest framstående av dem. Polis, domare och bödel i samma person som det står i förtexterna. I sig intressant. Kan det ändå handla om rättvisa? Kanske handlar det ändå mer om moral, om det enkle mannens moral där hämnd, direkt aktion och mod är grundstenar i kontrast till maktens planerande, intriganta och falska moral. En klassisk amerikansk idé, om den lille mannens rättfärdighet gentemot maktens omoral. Segern är så klart given.

Ändå är det ganska välgjort och spännande och om man bortser från Sylvester Stallones krökta underläpp mer sevärt än jag hade trott. Funderar bara på det där med sidekick, en enfaldig typ som ställer till det men på sitt sätt räddar hjälten ändå. Ganska tröttsamt och just nu i filmvärlden på väg bort, skönt. Men 1995 levde sidekickarna så det stod härliga till!

The Dark is Rising - En ring av järn

Betyg: 3 monument

Will Stanton, den sjunde sonen av en sjunde son, blir varse sin tillhörighet på fjortonårsdagen. Genom sin härkomst är han en del av "de gamle", en tidlös skara krigare som bekämpar mörkret på jorden. Han söker ett antal tecken på olika platser i tiden för att samla den kraft han behöver. Mot honom står en uråldrig makt, understödd av flockar av korpar, ormar och vildsinta oväder.

Det är en klassisk brittisk fantasyberättelse där jag minns att böckerna grep mig mer (Susan Cooper skrev dem på sjuttiotalet). Men det är en fin skildring av en pojkes väg genom puberteten, där han konfronteras med både det han själv är ansvarig för och det som andra styr över. Bäst är Dawson och Old George, två udda krigare som utstrålar värme och trygghet utan att bli fåniga.

Five Easy Pieces

Betyg: 5 monument

Klass och kultur, skitiga arbetsjeans och Chopins pianosatser. Vi möter Robert Dupea, med mellannamnet Eroica (!), som nonchalant arbetare på ett oljefält, lysande spelad av Jack Nicholson. Det visar sig så småningom att han inte alls hör hemma där, utan i en miljö med klassisk musik, bord med vita dukar och ett hus i Washington state där strandtomten ger en svindlande utsikt över vildmarken. Är han en frivillig klassresenär, som reser i motsatt riktning, eller är han bara rotlös och rastlös? Det senare är nog det mest trovärdiga svaret och det visar sig i Jack Nicholsons kropp. Aldrig har jag sett en film där filmens tema så tydligt kommer fram i huvudpersonens rörelsemönster. Rastlösheten får hela kroppen att kränga i märkliga riktningar, rotlösheten får honom att aldrig stå stilla. Det är oerhört fascinerande.

Snön på Kilimanjaro

Betyg: 4 monument

Fyra människor blir brutalt rånade när de sitter och spelar kort och smågnabbas. Efter rånet försöker de på olika sätt hantera det som hänt. Det blir inte lättare när det visar sig att en av rånarna är en f d arbetskamrat, som förlorade jobbet samtidigt som Michel (en av huvudpersonerna). Egentligen handlar det om hämnd. Och om vilken oframkomlig väg just hämnden är. Men det handlar också om att vara medelålders och finna en ny plats i livet.

Filmen utspelar sig i Marseille, med det turkosblåa Medelhavet som ständig fond. Båtar kommer och går. Det grillas och dricks pastis och rosevin. Men det är inte en vacker film, utan en verklig film. För den handlar om verkliga människor och om svårigheten att gå vidare i livet efter att ha blivit utsatt för väpnat rån. Och om kärleken mellan Michel och hans hustru Marie-Claire.

Barnet från Mâcon

Betyg: 3 monument

Allt är korrupt, allt är våld, alla är skådespelare i livets teater och pjäsen som spelas är förfärlig, men alla applåderar artigt och ler mot kameran. Det är lika mycket teater som kyrka och biskopsmitrorna glänser i kapp med våldet.

Ett barn är fött, en son är oss given - att göra vad vi vill med! Civilisationskritiskt och kyrkokritiskt i allra högsta grad, men kanske ändå mest en grym skildring av våld mot kvinnor för ett högre syftes skull. Märkligt, magiskt, teatralt, överdådigt (som alltid när det gäller Peter Greenaway) och rejält obehagligt. Jag tänker mig att det är en narrspegel, en värld utan det barn som föds i julnatten, en värld utan förbarmande och utan en Gud som vill sin mänsklighet väl. Barnet från Mâcon har ingen skuld i det som sker, men heller ingen makt att hindra det. Världen är förlorad.

The Inner Life of Martin Frost

Betyg: 2 monument

Det handlar om litteraturen, om inspirationen och skrivandets villkor. Eller handlar det om kärlekens villkor? Antagligen både och. En författare söker sig till vännernas tomma stuga för att vila efter att ha skrivit färdigt den stora romanen. Men det blir mer skrivarbete än han räknat med och det blir framförallt mycket mer inspirerat än han tänkt. Mer inspirerat och farligare, eller mer uppslukande... I vilket fall kan han inte skriva klart, då skulle katastrofen bli ett faktum.

Det är vackert, stillamt, smart och intelligent gjort - men relativt tråkigt och livlöst trots en trotskistisk rörmokare. Paul Auster har både skrivit manus och regisserat - och det känns mer som en upppläsning än en film. Synd, för det är en bra historia. Här finns tydliga drag av Orfeusmyten, samtidigt som det antyds en sorts fantasy/science fiction förklaring till skeendet.

Holy Water

Betyg: 1 monument

Irländsk glesbygdsbuskis. Det är inte bra, det är definitivt inte roligt heller. Enfaldiga ungkarlar, elaka amerikanska säkerhetspoliser och en hel lastbilslast viagarapiller som "råkar" blandas ut i byns dricksvatten. Tänk er sedan en sorts historia kring detta som handlar om att rädda en avfolkningsbygd. Det är det inte värt - att rädda bygden vill säga. Det enda välgörande vore att alla gav sig av så vi slapp eländet.

Jag gav upp. Såg drygt halva filmen. Kanske hände något sedan som får allt att svänga, som lyfter och berikar. Men, jag tror inte det. Inte med den storyn, inte med de skådespelarna. För dåligt helt enkelt.

Tvivel

Betyg: 4 monument

Tänk dig en film där predikan bär handlingen framåt. Tänk dig samtidigt en film med nunnor, präster, korgossar och psalmsjungande körer. Tänk dig att det dessutom är spännande. Här förs en kamp mellan gammalt och nytt, tror vi. Eller förs det en kamp mellan gott och ont? Och i så fall vem är vem? Vem litar vi på? Vem talar sanning?

Samtidigt som Fader Flynn, den progressive prästen kämpar med den strikt konservativa Syster Aloysius så sker växlingen av sympatier och antipatier i betraktaren. Det går inte att stå neutral i det som sker, men det går knappast heller att ta ställning. Det är mycket bra gjort, mycket välspelat av Meryl Streep och Philip Seymour Hoffman. Otäckt är det också då det handlar om påstådda(?) sexuella övergrepp.

Bäst är Syster Aloysius diskreta stöd till sin nästintill helblinda medsyster, en liten knuff så hamnar gaffeln där handen kan hitta den och de runt om märker inte systerns tilltagande blindhet. Subtilt, medmänskligt och helt oväntat!

Conan barbaren (2011)

Betyg: 3 monument

Jag har alltid gillat det som utspelar sig i andra världar, i påhittade kulturer (som om inte all kultur i viss mån är påhittad), i tider bortom vår egen. Conan är en av de hjältar som föds i ett krig som aldrig förts och lever i en tid som aldrig existerat för att hämnas en kungamagiker som aldrig levt. I och för sig kan man ju säga att den mesta litteraturen mer eller mindre är på det viset. Hur som helst så är det ett spännande äventyr, ok skådespeleri och en inte alltför påklistrad filosofisk diskussion som följer genom filmen. Vad är det som styr en människas liv? Är det gudarna, ödet eller styr människan själv sitt liv? Den frågan är alltid relevant. För Conan som sann individualist i en utpräglat kollektiv tidsålder är det självklart. Hur tänker du?

Outlander

Betyg: 3 monument

Ett litet rymdskepp kommer ur kurs och kraschar på en okänd planet. Det visar sig vara vår jord och tiden är yngre järnålder, dvs vikingatid. Det visar sig också att ett monster sluppit med i rymdskeppet och härjar friskt bland vikingabyarna. Ett läskigt monster som dräglar otäckt och använder sig av både ljus och ljud för att locka och övermanna sina byten. Vikingar + rymdhjältar; det skulle kunna bli hur dåligt som helst! Men det är det faktiskt inte. På något vis så bär storyn filmen igenom, mycket för att den också handlar om makt om vem som bestämmer över vem, om främlingskap och erövring, vem som kan förgöra vem och hur lätt det är att utgå ifrån att den onde är rätt igenom ond och tvärtom.

Dessutom förekommer vackra filmningar över fjordar i sommardräkt och stundtals är det riktigt spännande.

Green Lantern

Betyg: 3 monument

Å ena sidan en rätt dålig superhjältefilm med lite häftiga flygscener, något märkligt monster, en galen vetenskapsman och en vacker kvinna. Men om vi ser filmen och bär med oss Tomas Tranströmers uppmaning: "Skäms inte för att du är människa, var stolt!" så får den här triviala historien en djupare dimension, särskilt när Hal, den första människa att bli en del av den intergalaktiska polisstyrkan - Green lantern Corps - utmanar väktarna med deras omätliga urkunskap om universums tillblivelse. Han lär sig distinktionen mellan att vara orädd och att kunna hantera sin rädsla och lyckas lura supermonstret/skurken att flyga in i solen. (Här spelar Ikarosmyten en viss betydelse.)

Det är intressant att så många dåliga filmer bär på så tydliga budskap. Här handlar det just om att acceptera vem man är, att vara stolt över sig själv och att våga. Enkelt, ganska fint och helt ok.

X-Men: First Class

Betyg: 3 monument

Utanförskap och en kollektiv gemenskap är huvudingredienserna i X-menfilmerna. Det är oftast fint skildrat, där människor med speciella egenskaper finner en fristad bland andra och slipper dölja att de är annorlunda. Men hur ska man egentligen förhålla sig till majoritetssamhället? Ska man följa den revolutionära, särskiljande vägen som Magneto står för, eller ska man vara mer reformistiskt inriktad på samarbete som Professor X? Intressanta frågeställningar som naturligtvis kan översättas till helt andra grupper i samhället än påhittade mutanter.

Här får vi en sorts bakgrund till just Magneto och Professor X - hur de möts blir vänner och skiljs åt. Storyn är rätt tunn, men det blir lite roligt med det historiska nedslaget i Kubakrisen med John F Kennedy som talar i TV och atomvapen på väg till Kuba. Tänk att det var mutanter som såg till att det aldrig blev ett atomvapenkrig!

Cirkus Columbia

Betyg: 3 monument

Om återvändandet; dofterna, smakerna, kusinerna, minnena... hur ljuvligt smakar inte hemstadens grillade fårskalle... Men det blir inte riktigt som Divko tänkt. Han som vill utnyttja den politiska situationen nu när kommunisterna är på väg bort från makten. Istället dyker milisen upp och kriget kommer närmare. Det är både komiskt, för Divko tar sig själv på väldigt stort allvar, och tragiskt med tanke på våldet och kriget som ställer grannar mot varandra. Riktigt otäckt emellanåt. Ändå andas filmen försoning i slutscenen, kanske inte i relation till kriget, utan mer i relation till Divkos egen historia. Ändå hoppfullt.

Bästa kommentaren fäller den avsatta kommunistiska borgmästaren när han ser ett reportage om Berlinmurens fall på TV: "Muren revs åt fel håll". Det var kommunisterna som skulle ha stått för friheten.

Min vän Harvey

Betyg: 4 monument

Stillsam, enkel och alldeles självklar vandrar Elwood P Dowd med sin psykiska sjukdom genom en förvecklingskomedi som hans inbillade vän pookan Harvey, en osynlig nära två meter lång vit kanin, är skyldig till. Om vi nu tror att Harvey existerar. Jag vet inte vad jag ska tro, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att det är en film om en psykiskt sjuk man som är så långt från den stereotypa psykopatbild som ofast kommer upp när man diskuterar psykisk sjukdom. Det är en oerhört befriande skildring, stillsam, varm och godhjärtad.

Roligast är den stilla driften med psykiatrikerna. Så uppblåsta var och en på sitt vis, så mänskliga när de faller...

Prospero´s Books

Betyg: 3 monument

Det är fantastiskt, en fest för ögat där varje bild är överfull av symboler och detaljer. Vackert och märkligt. Peter Greenaway har filmat Shakespeares Stormen. Då kan det knappast bli på annat sätt än så här. På ön där Prospero lever efter den påtvingade exilen från furstetiteln i Milano levs ett liv nära naturkrafterna och det ursprungliga - jag gissar att det är därför som samtliga skådespelare och statister, förutom de namngivna karaktärerna, filmen igenom är nakna. En symbolik som kan kännas lite ansträngd, möjligtvis spektakulär, men jag vänjer mig och följer kroppar i alla storlekar och färger och fascineras.

Alla detaljer, alla färger och rörelser gör att det är svårt att följa texten. Men efter ett tag släpper jag ordens betydelse, lyssnar mer till ljuden och inser att det jag ser mer är en balett än en film. En sorts totalföreställning av ljud, ljus, rörelse, poesi och tidig digital filmkonst (från 1991). Då blir det mer fascinerande - men ändå för mycket av allt.

Det är också svårt att begripa slutscenerna där Prospero kastar alla sina böcker, all sin kunskap, allt sitt samlade vetande om världen, i havet. Varför det? Kan inte kunskapen, spekulationerna få plats i den civiliserade världen? Är det en sorts omvänd berättelse om kunskapens träd?