Det är något särskilt med järnvägsstationer. Allt är konstruktion, liksom klockorna där Hugo lever sitt liv, tågen som kommer och går, människornas samspel, Hugos enda vän den mekaniska mannen och till och med språket där de udda orden träder fram för att accentuera just konstruktionen. Men filmmediet är den största konstruktionen av dem alla, där drömmar kan skapas och få liv.
Om allt är konstruktion så är tiden den kanske främsta konstruktionen. Tiden står i centrum, tiden om vilken Predikaren skriver, att allt har sin tid; "en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa..." (Predikaren 3:3-4). Det är en sorts hyllning till tiden och den mekanik som mäter tiden, men också en hyllning till stumfilmen som med hjälp av mekanik skapar drömmar och illusioner - det som på något bryter oss ur tidens grepp. Och livet självt är inte konstruerat, även om vi ibland kan gömma oss bakom en livskonstruktion...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar