Betyg: 2 monument
Förlåta och glömma. Ett mantra som går genom filmen, men ingen glömmer egentligen och ingen förlåter heller - inte så det känns eller gör skillnad i alla fall. Däremot kan man mycket väl prata om något annat. Orden blir till yta, liksom personerna med sina neuroser och sin hejdlösa gränslöshet. Här finns ett allvar i bakgrundshistorien; incest, självmord, pedofili, men det blir aldrig på allvar - bara snygg yta och en del träffsäkra kommentarer. Det är förstås meningen, det är en del av genren "svart komedi", men det blir så väldigt omänskligt i slutändan och då också ointressant. Människorna blir som en sorts ting, det går inte att sympatisera med dem - även om jag verkligen skulle vilja göra det!
Bäst är de verkliga tingen; det otroligt fula huset i Miami och den gräsliga restaurangsoffan i öppningsscenen. De behöver ingen sympati, de klarar sig ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar