Betyg: 5 monument
Ljus, skuggor, ansikten, fattigdom, vänskap, värme, hat, oändliga vägar under en obarmhärtig himmel. Det är trettiotal och depression. Familjen Joad tvingas lämna sin gård och sin mark till en kapitalism utan ansikte - när caterpillarna kommer för att meja ner deras enkla hus påminns vi om Sergei Eisensteins filmkonst. Ondskan har inget ansikte bara hantlangare, men människorna som fördrivs har ansikten: fårade, trötta, längtande, förväntansfula, rädda och besvikna, men också fast beslutna att hålla ihop det som går att hålla ihop och att hålla ut. Drivna av lögnerna om "det utlovade" landet fyller de en gammal, skruttig lastbil med allt de kan ta med sig och beger sig genom fattigdomens USA till Kalifornien - landet som "flödar av mjölk och honung" (4 Mos 14:8). De blir flyktingar i sitt eget land utsatta för både medmänniskors grymhet och godhet.
Det är oerhört välspelat och välgjort med en lysande dialog om människans litenhet och storhet. Vackrast är scenen då farfar begravs och orden från begravingsritualet: "av jord är du kommen" får sin tydning. Liksom när Mama Joad i slutscenen talar om att "vi är folket ... vi kommer alltid att fortsätta", med de orden får Jesu ord i Johannesevangeliet sin tydning: "de fattiga har ni alltid ibland er" (Joh 12:8). Och kanske är inte himlen så obarmhärtig ändå.
Intressant är att Tom Joad, filmens hjälte (spelad av Henry Fonda), har gett namn åt ett Bruce Springsteen album från 1995.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar