Häxan

Betyg: 3 monument

En sorts genreöverskridande dokumentärfilm från långt innan dokumentärfilmen hade en egen status (1923), eller kanske ett gestaltat föredrag. Mörk, suggestiv och drabbande om tro på demoner och det övernaturliga med nedslag i mänsklighetens historia. Kncentrationen ligger på medeltidens häxjakt med professionella häxdomare. Dock leder filmen fram till 1920-talet då den övergår till en psykologisk skildring av olika hysteriska fenomen. Kameran är, åtminstone under de medeltida scenerna, en subjektiv betraktare som hela tiden ställer sig på de utsattas sida, vilket gör filmen förvånansvärt modern. Sedan att det är Djävulen som har de roligaste festerna har vi människor nog alltid vetat.

Vi får se en hel del vidriga präster och munkar, en tonsurrakning (se bilden), några bedjande obducenter, dåligt bordsskick, fantastiska djävlar, tortyrinstrument i närbild, Gud i Kristallhimlen med 9 änglakörer och en märklig mekanisk skildring av helvetet. Kanske är det lite för docerande, men ändå fascinerande med tanke på att filmen snart är hundra år gammal.