Taikon

 Björn Hedlunds fina omslag från 1969 finns här.

Betyg: 4 monument

När jag var ett litet barn kunde jag få höra att något eller någon "såg ut som taikon". Det var ett obegripligt uttryck för mig, och det var först när jag lärde mig läsa och hittade böckerna om Katitzi på skolbiblioteket som jag förstod något av innebörden i de orden. Jag tyckte mycket om böckerna, och för mig var Katarina Taikon främst barnboksförfattare och som sådan en stor idol. Ända tills jag för ett par år sedan när jag läste Lawen Mohtadis bok om henne, och förstod vilken politisk roll hon spelade och vilken människorättskämpe hon var.

I filmen som bygger på boken lyser systern Rosas och dottern Angelicas berättelser klarast. I deras röster anas både stolthet och sorg över Katarinas liv. De berättar osentimentalt och samtidigt med värme om sin syster och mor. Annars är det som stannar kvar mest obehaget över att höra politiker m fl uttala sig om "de andra" som avlägsna främlingar, och beskriva "zigenarna" (romerna) som helt olika oss själva och några som det inte finns plats för i vårt samhälle.