Betyg: 2 monument
En bra spökfilm måste vara något mer än bara skräckeffekterna. Visst fryser blodet till is en kort stund när den svarta damen visar sig i fönstret. Och nog reser sig håret på armarna när gungstolen gungar av sig själv och den mekaniska leksaksapan spelar på sina cymbaler utan att någon skruvat upp den. Men av effekterna blir det ju ingen film. Dessutom är slutet både intetsägande och ganska dåligt. Nej, det här är nog den sämsta filmern som jag såg på Göteborgs filmfestival den här helgen.
Det är märkligt att man kan bli så uppskrämd i stunden och sedan gå därifrån utan att överhuvudtaget vara rädd. På så vis en misslyckad skräckfilm, eller lyckad? För min del föredrar jag nog att skräcken inte sitter kvar, även om det därmed är en sämre film. Sämre är alltså bättre?
SvaraRaderaNär du säger så, Jonas, så håller jag med dig, för jag avskyr att ha andras skräckbilder i mig också, förutom mina egna. Det finns så mycket att vara rädd för så att spä på det med mera känns onödigt. Bortsett från det, så var det verkligen ingen höjdarfilm. Nä. Fy.
SvaraRaderaSnygg sågning i SvD idag:
SvaraRaderahttp://www.svd.se/kultur/film/skrammer-inte-ens-minsta-barn_7112213.svd